Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legis actio - Legislativ - Legislatur - Legist - Legitim - Legitimation, legitimering - Legitimationskort - Legitimationspapper - Legitimera - Legitimering - Legitimister - Legitimitet - Legitimitetsprincipen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGISLATIV
na, ålderdomliga och högtidliga formler, s.k.
actio’nes (se A c t i o). E.K.
LegislatFv, lagstiftande.
Legislatu’r, lagstiftning; även lagstiftande
församling, riksdag.
Legi’st, medeltida rättslärd, vilken gjort den
(världsliga) romerska ch ilrätten till föremål för
vetenskapligt arbete och begrundande.
Motsatsen till 1. voro dekretisterna (se D e k r e t
a-ler). E.K.
LegitFm (lat. legi’timus, till lex, lag), laglig,
rättsenlig, enl. lag berättigad, i sht om
tronarvingar och tronpretendenter; fullt just(e) el.
tillåten. — Motsats: illegitim.
Legitimation [-jb’n], legitimering, jur.f
betyder dels förvärv av viss rättslig ställning
el. av behörighet att företaga vissa handlingar,
dels styrkande av sådan ställning el.
behörighet. L. i den förra betydelsen är bl.a.
utom-äktenskapligt barns erhållande av
äktenskapligt barns rättsställning genom dess
föräldrars giftermål efter dess födelse (i äldre
rätt redan genom föräldrarnas trolovning, i
utländska rättssystem jämväl genom beslut av
statsmyndighet). Hit hör ock 1. som läkare el.
veterinär; den äger rum genom förklaring av
Medicinalstyrelsen, att vederbörande är behörig
att utöva yrket. L. i den senare betydelsen
avses, då det talas om att ”legitimera sig”
(bevisa att man är den person el. har den
rättsställning, som man själv uppger), i vilket syfte
s.k. legitimationshandlingar (identitetskort,
körkort, legitimationskort,
näringslegitimationsbe-vis, pass) användas. Se ock
Saklegitimation. I något avvikande betydelse brukas
ordet 1. i fråga om s.k. legitimationspapper (se
d.o.). Jfr Identitetskort och Pass.
C.G.Bj.
Legitimationskort, identitetskort (se d.o.; jfr
Pass)
Legitimationspapper, jur., handling som
innehåller åtagande att betala ett penningbelopp,
återlämna viss sak el. utföra annan prestation,
med förbehåll att åtagandet må fullgöras till
innehavaren av handlingen, evad denne i själva
verket är berättigad att utkräva prestationen
(beloppet, saken) el. ej. Berättigandet följer
näml, icke nödvändigt med innehavet; det
tillkommer handlingens förste mottagare el. den,
till vilken denne i behörig ordning överlåtit
handlingen. Innehavaren säges vara
”legitimerad” att mottaga prestationen. Vissa
bank-mot-böcker (en del sparbanksböcker,
kapitalräk-ningsböcker) äro utställda som 1.; likaså en
mängd kontrollmärken, biljetter och polletter.
L. böra ej förväxlas med innehavarepapper (se
d.o.). C.G.Bj.
Legitime’ra, göra laglig, giva lagligt
erkän
nande åt, se Legitimation. —
Legitimerad läkare (tandläkare), till
utövande av läke- (tandläke-) konsten
vederbörligen berättigad person. . E.K.
LegitimeTung, se Legitimation.
Legitimi’ster användes ss. politisk term oftast
ss. beteckning för anhängare till ett genom ett
faktiskt händelseförlopp kullkastat monarkiskt
styrelseskick, vilket av dem alltjämt betraktas
som det enda lagliga i motsättning till det av
dem icke erkända ”illegitima” men de facto
rådande styrelseskicket. Typiskt för legitimismens
väsen är, att dess anhängare under franska
revolutionen erkände Ludvig ”XVII” ss. konung
av Frankrike, trots att han aldrig utövade
någon kungamakt, att efter hans död en
efterträdare hyllades såsom Ludvig XVIII och att
denne erhöll denna ordningsbeteckning, då han
1814 besteg Frankrikes tron, vidare att alltjämt
Frankrikes tronpretendenter använda
ordningsbeteckning, vilken bestämmes av den ordning,
enl. vilken tronpretendenten skulle ha bestigit
tronen, om den i Frankrike ”legitima” saliska
lagen obrutet kommit att tillämpas. L.
underkänner alltså helt folksuveränitetsprincipen och
sätter i dess ställe furstesuveränitetsprincipen;
denna grundas gärna på läran om
furstemaktens gudomliga ursprung el. på feodala
principer. De, som alltjämt erkände och anslöto sig
till Karl X och hans avkomlingar, alltså huset
Bourbons äldsta, med säkerhet kända gren,
kallades urspr. karlister, därefter L, under
det att anhängarna till Ludvig Filip och den
yngre grenen Orléans-Bourbon benämndes o
r-1 éa n i s t er el. ro jalister, tills efter
grevens av Chambord (se denne) död 1883 den
slutliga ”fusionen” emellan de båda
tronkrä-vande grenarna ägde rum, varvid uttrycket 1.
ersattes med rojalister. — L:s idéer
representeras numera i Frankrike av medl. i
organisationen L’action fran^aise (se d.o.). Efter
huset Habsburgs detronisering 1918 finnes i
Ungern ett legitimistiskt parti (ledare till sin
död 1933 greve Albert Apponyi, se denne), vars
främsta programpunkt är monarkisk
restauration till förmån för konung Karl IV :s (kejsar
Karl I:s) äldste son, ärkehertig Otto. Det
krist-ligt-sociala partiet i Ungern har jämväl ett
flertal legitimistiska medl. B.;Th.
Legitimite’t, laglighet. Som statsrättslig term
betyder 1., att bäraren av statsviljan har laglig
rätt att utöva sin funktion. P.N-m.
Legitimitetsprincipen, politisk princip,
baserad på uppfattningen, att furstehusen ägde
uteslutande rätt till statsmakten inom ett rike.
L. omhuldades under restaurationstiden och var
ett visserligen icke undantagslöst rättesnöre
för arbetet på Wienkongressen; de gamla
— 1143 —
— 1144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
