Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lejonet, Stora och Lilla - Lejongapsläktet - Lejongapväxter - Lejonhuvud - Lejonkulan - Lejonpart(en) - Lejonörn - Lejre - Lek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEJONGAPSLÄKTET
l:a storleken. Lilla L. är en av Hevelius
införd stjärnbild mellan Stora L. och Stora
Björnen, innehållande o. 40 stjärnor ljusare än 6:e
storleken, av vilka den ljusstarkaste är av 4:e
storleken. M-t.
Lejongapsläktet, Antirrhi’num, av fam.
lejon-gapväxter, omfattar o. 32 arter, 1- el. fleråriga
örter el. halvbuskar, på n. halvklotet, särsk. i
Nordamerika. I sydligaste Sverige samt på
Öland och Gotland förekommer här och där på
Antirrhinum majus. Efter Francé.
odlade ställen en 2—3 dm. hög, 1-årig ört, A.
oro’ntium, skallebl o mma, med röda, i
glesa, axlika klasar samlade blommor. I våra
trädgårdar odlas allmänt ss. en av våra
vackraste sommarväxter A. majus, lejongap,
mycket varierande både till storlek och
blommornas färg. • A.V-e.
Lejongapväxter, Scrophularia’ceæ,
dikotyle-don fam. med o. 180 släkten och o. 2,600 arter,
utbredda över hela jorden, huvudsaki. i de
tempererade bältena, förekommande på så gott
som alla slags växtområden. De äro vanl.
örter el. buskar, ofta hel- el. halvparasiter el.
klätterväxter, stundom träd. L. ha mycket
växlande utseende och äro från ekonomisk och
teknisk synpunkt föga nyttiga; åtskilliga ha
medicinsk användning el. odlas ss.
prydnadsväxter. De viktigaste släktena äro:
Verba’s-cum, Alo’nsoa, Calceola’ria, Cymbala’ria,
Linaria, Antirrhinum, Colli’nsia, Scrophula’ria,
Penta’stemum, Mimulus, Limose’lla, Tore’nia,
Vero’nica, Digita’lis, Melampy’rum, Euphra’sia,
Odontites, Ba’rtschia, Pedicula’ris,
Bhina’n-thus, Lathræ’a. A.V-e.
Lejonhuvud, her., se Lejon.
Lejonkulan, populärt namn på Stockholms
äldsta kända eg. teater, belägen intill s.
slottsmuren (på krönet av nuv. Slottsbacken) och
urspr. uppförd till förvaring av ett 1649 av
H. C. v. Königsmarck till drottning Kristina
skänkt, vid stormningen av Prag taget lejon.
L. inreddes 1667 till teater; se härom
Kungliga teatrarna, sp. 296. L. raserades vid
slottsbranden 1697. — Litt.: J. Flodmark,
”Bollhusen och L.” (1897); O. Wieselgren, ”Bidrag
till kännedomen om 1600-talsdramat i Sverige”
(1909). G.K-g.
Lejonpart(en), största (an) delen, efter en
fabel hos Aisopos (även hos La Fontaine), enl.
vilken lejonet under olika förevändningar
berövade sina jaktkamrater (andra djur) de
delar av bytet, som rätteligen skulle tillkommit
dem. E.No.
Lejonörn, heraldisk vapenbild med örn med
utbredda vingar, försedd med lejonhuvud. L.
förekom i vapnen för vissa sv. medeltidsätter,
de s.k. Blå- och Aspenäs-ätterna. G.W.F.
Lejre, by belägen 8 km. v.s.v. om Roskilde,
huvudplatsen för Danmarks hedniska kult.
Om gudstjänsten vid L. meddelar under början
av 1000-talet Thietmar av Merseburg (se denne)
uppgifter, som mycket erinra om mäster Adams
senare skildring av sveatemplet vid Uppsala.
Enl. sagan skall L. jämväl ha varit anlagt av
konung Skjold och säte för hans ättlingar,
kungarna av Skjoldungaätten. Om kungar i L.
meddelas utförliga, från de nyss nämnda delvis
avvikande uppgifter i den s.k.
Lejrekröni-kan (utg. av M. C. Gertz i ”Scriptores
mino-res historiæ danicæ”, 1, 1917—18), som tidsättes
till o. 1170. B.
Lek. 1) L. är en naturlig yttring av individens
verksamhetsbegär i form av nöjesbetonad
sysselsättning utan bestämt insett ändamål; detta i
motsats till målmedvetet arbete el. verksamhet
av allvarlig art över huvud. L. och idrott
(systematiserad 1.) äro närbesläktade och äro båda att
hänföra till s.k. funktionsövningar. — Barnets
och ungdomens naturliga 1. innebär en
värdefull allmän kroppsövning. Särsk. under ett
tidigt utvecklingsstadium uppövas genom 1.
hållnings-, rörelse- och andningsorganen rent
automatiskt till sina mångskiftande, för det dagliga
livet nödvändiga funktioner. Den skärper
tankeförmågan och minnet, väcker till liv och
stärker beslutsamhet och självförtroende samt
uppfostrar till självdisciplin och laglydnad. —
L. torde med naturnödvändighet ha utövats
av både barn och vuxna redan under
förhistorisk tid. Gravfynd från urminnes tider av
leksaker, lekredskap och väggmålningar
bestyrka detta antagande. L. har överallt trots
olikheter, betingade av olikartat klimat och
skiftande levnadsförhållanden i övrigt, vissa
gemensamma grunddrag. Så t.ex. förekomma
hos vår tids naturfolk många lekformer, som
utövades av de gamla kulturfolken i
Babylo-nien, Egypten m.fl. länder. — Under nyare
tiden har England varit det land, som tack
— 1187 —
— 1188 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
