Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenin (Vladimir Iljitj Uljanov)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENIN
ningen hålla tummen på ögat på den, fastslog
L., att socialdemokratien från första stund
måste dirigera den demokratiska regim, som
skulle följa efter tsarismens fall. Som
revolutionens ”hegemon” skulle arbetarklassen
också taga ledningen över bondeklassen; under det
L:s motståndare djupt misstrodde
bondeklassen ss. mindervärdig revolutionär kraft,
hävdade L., att dess medverkan måste vinnas, låt
vara till priset av ett tillmötesgående av
bondeklassens allt annat än socialistiska krav om
söndersprängning av de stora, planmässigt
brukade godsherrejordarna och deras uppdelning
på småbruk; efter att ha vunnit bondeklassens
förtroende kunde man blåsa liv i klasskampen
i byarna, resa bondeproletärerna mot
bondebourgeoisien och få bönderna med i kampen
för socialismen. Ä andra sidan fastslog L.
också principerna för arbetarklassens
organisering för kampen, principer, som dels togo
hänsyn till de rådande förhållandena inom
den ryska arbetarklassen, vars stora massor
ännu voro fullst. socialistiskt oväckta och
alltså helt enkelt icke kunde inom avsevärd
framtid organiseras, dels anslöto sig till traditionell
rysk revolutionspsykologi, som ständigt räknat
med den resoluta minoritetens avgörande
betydelse, dels slutl. bottnade i hans
personliga smak för en organisationsform, som
gav svängrum åt hans egen maktlystnad. Vad
som skulle organiseras, var enl. L.
arbetarklassens mest avancerade element, dess elit, vilken
till gengäld måste bilda en så mycket
slagfärdigare kamporganisation; under det hans
motståndare önskade en partiorganisation på
bred bas, yrkade L. på sträng exklusivitet, som
skulle göra partiet till en krets
yrkesrevolutio-närer, vilka som ett avantgarde skulle gå före
massorna och i vilkas händer dessa hade att
lägga sina intressen; där motståndarna tänkte
sig ett på demokratiska principer organiserat
parti, som gav de enskilda medl. stor
rörelsefrihet, predikade L. nödvändigheten av en till
det yttersta driven centralisering och
obönhörlig partidisciplin. Spänningen mellan L. och
hans motståndare inom partiet, vilken ökades
ju mer utkristalliseringen av L:s idéer
framskred, ledde på partiets 1903 i Bryssel öppnade,
i London avslutade kongress till öppen schism;
slagen i de principfrågor, som kommo under
debatt, särsk. i organisationsfrågan, fick L. till
sist vid omröstningen om sammansättningen
av partiledningen och red. av ”Iskra” ett par
rösters majoritet, vilket gjorde (se B o 1 s j
e-vism), att han och hans anhängare kommo
att betecknas som bolsjeviker (majoritetsmän).
Trots sin seger på kongressen spelade L., som
f.ö. snart åter utinirigerades från de på kon-
Uppslagsbok. XVI. ___ 1217 ___
39
gressen erövrade posterna, under den följ, år
börjande första ryska revolutionen en
betydligt mindre framträdande roll än
konkurrenterna inom partiet, mensjevikerna
(minoritets-männen). Den lösen om väpnat uppror, som
L. lät sin till en kongress i London våren 1905
samlade fraktion utfärda, vann under de
avgörande dagarna i okt. 1905, då revolutionen
nådde sin höjdpunkt, icke nödig anslutning;
medan L. alltjämt dröjde i utlandet och
bol-sjevikerna i Ryssland i hans frånvaro voro
villrådiga och obeslutsamma, togs ledningen
av storstrejken och den av Petersburgs
arbetare bildade sovjeten av mensjevikerna, vilka
avvisade tanken på uppror och med mer el.
mindre oskickliga taktiska åtgärder förspillde
de chanser till revolutionens seger, som vid
ett resolut uppträdande otvivelaktigt funnits
(se Ryssland, historia). Då L. småningom
infann sig, var situationen — som L. knappast
gjorde något försök att bli herre över —
redan hopplös; det till sist under bolsjevikisk
ledning i dec. 1905 startade väpnade upproret
i Moskva var från början dödsdömt. Snart
efter revolutionens kvävande återvände L. till
Västerlandet genom en spännande flykt från
Finland till Stockholm och började i Genève
utgiva bolsjeviktidn. ”Proletären”. Medan
bolsje-vikpaitiet i Ryssland var så gott som förintat,
utkämpade han under några år bittra teoretiska
strider dels med mensjevikerna och deras
försök att ”likvidera” revolutionen, d.v.s. övergå
till legal politisk kamp, dels med oppositionen
inom bolsjevikfraktionen själv, som bl.a. hade
svårt att följa honom i hans vacklande taktik
gentemot riksduman (efter att ha velat
bojkotta valet till de första dumorna föreskrev
han deltagande i valen till 3:e duman).
Sedan sprickan mellan bolsjeviker och
mensje-viker, trots från olika håll gjorda försök att
reparera den, visat sig irreparabel (en
tillfällig hoplappning skedde vid en konferens i
Folkets hus i Stockholm 1906, då även L. var
närvarande) och sedan å andra sidan L. slagit
ned oppositionen inom de egna leden,
bildades 1912 i Prag ett formligt bolsjevikiskt parti.
S.å. överflyttade L. till Galizien (Kraköw och
omnejd) för att från närmare håll kunna leda
det bolsjevikiska arbetet i Ryssland, som,
sedan den oppositionella rörelsen alltifrån 1911
åter börjat taga fart, nu med rätt stor
framgång återupptagits; särsk. medarbetade han
ivrigt i såväl den legala (”Pravda”) som den
illegala ryska bolsjevikiska pressen och ledde den
bolsjevikiska dumafraktionens politik. Vid
världskrigets utbrott häktad ss. ryss i den galiziska
byn Poronin men genast åter frigiven, slog han
sig ned i Schweiz; därifrån förde han under
— 1218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
