Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenin (Vladimir Iljitj Uljanov)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENIN
krigsåren en förbittrad kamp mot den s.k.
socialpatriotismen och proklamerade de
europeiska arbetarproletariatens plikt att låta det
imperialistiska kriget utmynna i borgarkrig,
en ståndpunkt, som han spec. förfäktade på
de internationella socialistkonferenserna i
Zim-merwald och Kiental, preludierna till den
sedermera bildade 3:e internationalen. Hans
inflytande på den inre ryska utvecklingen under
krigsåren var obetydligt; hans förklaring, att
för det ryska proletariatet det tsaristiska
Rysslands besegrande vore det mindre onda, vann
föga resonans .inom det ryska arbetarlägret.
Ännu under de första mån. efter
marsrevolutionen 1917 stod L., vars försök att via
en-tenteländerna få återvända till Ryssland stötte
på Englands bestämda veto, utanför den ryska
utvecklingens gång; hans harmsna protester
mot revolutionens resultat, den borgerliga
regeringens och Petrogradsovjetens maktdualism,
som bolsjevikledningen i Ryssland (särsk.
Stalin och Kamenev) underlät att nog
energiskt bekämpa, förklingade ohörda. Det var
först då hans djärva idé att utverka tyskt
tillstånd att få passera genom Tyskland — en
plan som måste ge hans motståndare den
sedan också framgångsrikt utnyttjade
möjligheten att framställa honom som ett redskap för
tyska planer — realiserats och han via
Tyskland och Sverige i början av april 1917
återkommit till Ryssland, som han med ens
framträdde som en första rangens faktor i
revolu-tionsutvecklingen. Han överraskade nu sina
anhängare med ett helt nytt program; om han
förut satt som det ryska proletariatets närmaste
mål att bli ledare av den demokratiska
republikanska regim, som närmast skulle följa
tsarismen, uppställde han nu, redan innan det
demokratiska reformarbetet ens påbörjats, som sitt
mål upprättandet av en proletariatets diktatur,
som visserligen icke skulle försöka helt
genomföra en socialistisk omdaning av samhället —
en isolerad rysk socialistisk omdaning ansåg
han ännu omöjlig — men som dock skulle taga
de första stegen i denna riktning för att därmed
ge stöten till den allmänt europeiska
socialistiska omvälvning, vilken skulle draga det
efterblivna Ryssland med sig. Detta
upprättande av proletariatets diktatur skulle enl. L. ske,
genom att sovjeten, som visserligen ännu
hu-vudsakl. bestod av högersocialistiska element
men som genom energiskt upplysnings- och
agitationsarbete bland massorna skulle kunna
omdanas till en verklig representant för det
ryska proletariatet, toge makten i sin hand
och sköte borgerskapet åt sidan, en process,
som han ännu tänkte sig kunna ske i
fredliga former. Till en början mött med
stark opposition inom det egna partiet — vid
framläggandet av det nya programmet i en del
teser av 17/4 hade han icke en enda av
partiledningarna med sig —, fick han efter några
veckor på sin sida först massorna, som för
varje dag alltmera desillusionerades av den
provisoriska regeringens inkompetens och
förhalande av alla deras livsfrågor och som
därför alltmera vände sin blick till dess mest
energiske motståndare, samt småningom också
partikoryféerna; hans program ”all makt åt
sovjeten” blev snart dagens lösen. Ett första
försök att realisera denna lösen utgjorde den
i huvudsak spontana, endast i sin fortsatta
utveckling av bolsjevikerna ledda massrörelse,
som utbröt i juli 1917 och som den
provisoriska regeringen med hjälp av högerelement
inom sovjeten endast med viss
kraftansträngning lyckades nedslå. Efter upprorets kuvande
följde en av den vaknade insikten om
bolsje-vikfaran framkallad antibolsjevikisk samling,
vilken också befrämjades av en samtidigt
startad, på en del ganska smutsiga dokument
stödd kampanj mot L. och hans män ss. av
tyskarna lejda redskap; bolsjevikernas
inflytande sjönk, och L. själv nödgades fly och
hålla sig dold dels i Petrograds omgivningar,
dels i Finland. Fruktan för borgerlig
kontrarevolution, som särsk. Kornilovkuppen väckte
till liv, gav emellertid snart åter bolsjevismen
vind i seglen; massorna, som allt ivrigare
krävde tillgodoseende av sina krav (fred,
sociala reformer etc.) och som av den svaga och
odugliga regeringen under Kerenskij avspisades
med fraser och tomma gester, slöto instinktivt
upp kring L. och bolsjevikerna, i vilka de, fast
i det stora hela obekanta med
bolsjevis-mens idéer, sågo sitt sista hopp; de
bolsje-vikiska elementen i sovjeterna landet runt
ökades för varje dag, och i Petrograds sovjet fingo
bolsjevikerna majoritet. L. beslöt utnyttja
stämningen. Sådan situationen nu var, sedan
borgerlig konsolidering skett, kunde en
omvälvning icke längre ske under fredliga
former; efter att en tid från sina gömställen ha
bombarderat den bolsjevikiska
centralkommittén med uppmaningar att hastigt besluta det
väpnade upproret, framtvingade L. till sist 23/io
på en 10 tim. lång överläggning inom
centralkommittén, där han själv under förklädnad
infunnit sig, det avgörande beslutet att, innan
en beramad sovjetkongress någon vecka senare
skulle samlas, genom väpnat uppror erövra
makten och ställa denna kongress inför ett
avgjort faktum — ett beslut, vars
verkställighet följde, då Kerenskijs regering 6/n, i
konflikt med den av sovjeten tillsatta, under
Trot-skijs ledning stående militärkommissionen, med
— 1219 —
— 1220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
