Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenin (Vladimir Iljitj Uljanov)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENIN
våld sökte inskrida mot bolsjevikfaran. Efter
vunnen seger framlade L., som under striden
tagit det s.k. Smolnyjinst. till residens, 8/ii för
sovjetkongressen, som sanktionerade
omvälvningen, sitt program, inledande sitt anförande
med orden: ”Vi börja nu uppbyggandet av
den socialistiska ordningen”. Vid samma
sammanträde lade kongressen enl. förslag av den
bolsjevikiska centralkommittén
regeringsmakten i händerna på ett folkkommissariernas råd
med L. som ordf.
I bolsjevikregimens politik under de följ,
åren (se Ryssland, historia) blev L. den
suveränt bestämmande kraften, för vars
auktoritet alla ant. frivilligt böjde sig el. — ofta —
tvingades böja sig. Det var han personligen,
som — mot förtvivlat motstånd från sina
närmaste — framtvang den bolsjevikiska
kapitulationen för de tyska fredsvillkoren i
Brest-Litovsk; han leddes därvid av sin övertygelse,
att den omedelbart förestående tyska
revolutionen snart skulle välta överenskommelsen
över ända. Det var han, som, sedan alla
beräkningar gäckats på den världsrevolution,
vilken enl. L. skulle säkerställa socialismens
seger även i Ryssland, ledde det i hans program
från början alls ej beräknade forcerade arbetet
på åstadkommande av en isolerad rysk
socialistisk omdaning, som är känt under namnet
den ryska krigskommunismen, ett arbete följt
av en terroristisk kampanj mot revolutionens
motståndare, som särsk. efter ett 1918 mot L.
begånget attentat tog de mest ytlerligtgående
former. Det var också han, som, sedan denna
krigskommunism efler några år lett fram till
ett rent débacle, 1921 genomdrev, efter en
ytterst påkostande kraftmätning med
partiortodoxien, den fruktansvärda kapitulation, som i
ett slag gav en rad av de vunna socialistiska
vinsterna till spillo och punkt efter punkt
betydde en klar reträtt i kapitalistisk riktnmg
(den nya ekonomiska politiken, ”Nep”). Detta
utgjorde också hans sista insats i den ryska
revolutionära utvecklingen; några mån. senare
var han en bruten man. I slutet av 1921
började och under de följ, åren framskred med
rask fart den sjukdom (åderförkalkning med
sjukliga förändringar i hjärnan), som tvang
honom att draga sig tillbaka från den faktiska
ledningen (han vårdades nu på godset Gorki
utanför Moskva) och som i början av 1924
ändade hans liv.
L:s styrka låg främst i hans särsk. för en
ryss ovanliga, okuvliga och målmedvetna energi,
hans brutalt hänsynslösa ledareförmåga, hans
smidighet i utnyttjandet av konjunkturerna och
hans skarpblick för rysk psykologi. Som
talare var han, om också imponerande genom
sin kraft, ganska slätstruken, som
skriftställare ytterst tungrodd. Som person var han
enkel och flärdlös, godmodigt burlesk i sitt
uppträdande, en god och glad kamrat gentemot
sina vänner, så länge de gingo i hans ledband.
Efter sin död är han föremål för direkt
helgondyrkan, hans utanför Kreml resta
mausoleum utgör en för bolsjevikerna helig ort, och
hans skrifter ha för dem rangen av en hart
när verbalinspirerad religionskodex. A.Kgn.
Som teoretiker utgår L. från Marx och
Engels, vilkas läror han emellertid på
väsentliga punkter kompletterat och vidareutvecklat.
I motsats till vad som vanl. antages, skattade
L. teoriens betydelse för det politiska
handlandet synnerligen högt; han vände sig med skärpa
mot allt slags ”lågpannad prakticism” och
förklarade ofta: ”utan den revolutionära
teorien ingen revolutionär rörelse”. Han
intresserade sig också för och behandlade så gott
som samtliga sidor av den marxistiska
teorien. Filosofiskt uppträdde han i sin bok
”Materialism och empiriokriticism” (1909) som den
materialistiska traditionens värnare gentemot
de av Mach och hans skola påverkade
kunskapsteoretiska subjektivisterna inom det
ryska partiet. Viktigare äro emellertid hans
insatser på den ekonomiska och politiska
teoriens område. I sitt huvudarbete
”Imperialismen som kapitalismens sista etapp” (1917, sv.
övers. 1926) utgår han från den av Marx och
Engels givna analysen av det kapitalistiska
samhället men uppvisar samtidigt, hur detta
samhälle under de senaste 50 åren undergått
högst väsentliga förändringar. Marx och
Engels kunde ännu i kapitalismen se ett
system av fri konkurrens mellan ett stort
antal sinsemellan självständiga företagare
— ett system med stark expansionskraft
och obegränsade avsättningsmöjligheter på det
koloniala området. Denna förutsättning håller
numera icke streck. Kapitalismen har i våra
dagar alltmer förvandlats till en
monopolkapitalism, karakteriserad av trusternas och
syndikatens, bankernas och finansoligarkiens
allmakt i de stora industriländerna. Samtidigt
har världens uppdelning i territorier och
ekonomiska intressesfärer fortskridit med en
rasande hastighet, och kampen om dessa
områden skärpes från år till år mellan de olika
finansgrupperna, vilka även taga statsmakterna
i sin tjänst vid fullföljandet av sina
imperialistiska erövringssyften. Denna kamp är särsk.
viktig därför, att den som oundvikligt element i
sig innesluter nödvändigheten av ständigt nya
imperialistiska krig, vilka i sin tur försvaga
bourgeoisiens ställning inåt och påskynda
utbrottet av den proletära revolution, som Marx
— 1221 —
— 1222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
