Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenné, Peter Joseph - Lennep, Jacob van - Lenngren, Anna Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNÉ
Lenné, Peter Joseph, tysk
trädgårdsan-läggare (1789—1866), känd som en av sin tids
förnämsta utövare av parkanläggningskonst
inom Tyskland, har bl.a. grundligt omskapat
Tier-garten i Berlin samt utfört större planteringar i
Potsdam, Magdeburg m.fl. städer. C.G.D.
Lennep, Jacobvan, holländsk skald (1802
—68), advokat, införde med sina
”Nederland-sche legenden” (1828
ff.), versberättelser
efter mönster av W.
Scotts ”Lay of the
last minstrel”, en ny
genre i den
holländska litteraturen. Av
Scott var L. även
påverkad i sina
historiska romaner och
noveller, bland vilka
märkas ”De
pleeg-zoon” (1832; sv.
övers. 1838), ”De roos
van Dekama” (1836; sv. övers. 1881), den
moderna sederomanen ”De lotgevallen van Klaasje
Zevenster” (1865; sv. övers. 1868—69) och
novellcykeln ”Onze voorouders” (5 bd, 1838—44).
Mindre betydande är han som dramatiker. L.
har inlagt stora förtjänster som förf, av J. van
Vondels biogr. och utg. av hans verk. Rth.
Lenngren, Anna Maria, författarinna (18/s
1754—% 1817), dotter till prof. M. B.
Malm-stedt (se denne) i Uppsala. Under faderns
ledning förvärvade hon en omfattande
beläsenhet, särsk. i den latinska och franska
litteraturen. Alltifrån 18 års ålder offentliggjorde
hon i pressen en rad dikter, de flesta
osjälvständiga försök i tidens olika stilarter. Redan
den breda moralsatiren ”Thé-conseillen” (1775;
Anna Maria Lenngren. Relief av Sergel.
omarbetad 1777) visar dock hennes kvickhet
och iakttagelseförmåga. Under 1770-talet
översatte hon för Kungl. teatern franska
operatexter, bl.a. Marmontels ”Lucia” och ”Zermire et
Azor”. 1780 gifte hon sig med kanslisten,
sedermera kommerserådet Carl Peter Lenngren
(1750—1827), som vid Kellgrens sida
medarbetade i ”Stockholms posten”. Därmed
upphörde hennes offentliga förf.-verksamhet, men
anonymt publicerade hon under 1780-talet i
”Stockholms posten” ett 50-tal dikter, delvis
bearbetningar efter franska original. Förutom
några sällskapsvisor och versberättelser i
frivolt rokokomaner utgöres det mesta av
epigram, vilkas koncentration och välberäknade
tillspetsning återfinnas i hennes senare mogna
diktning. Under Kellgrens sjukdom och efter
hans död 1795, då hennes man blivit
”Stockholms postens” ägare, började L:s poetiska
bidrag flyta rikligare. Hennes konstnärligt
full-lödiga diktning härrör huvudsaki. från åren
1793—1800. Efter sekelskiftet skrev hon
endast enstaka dikter. — Medan L. som
impressionistisk verklighetsskildrare torde ha lärt
mycket av Bellman, tyder hennes kritiska
människouppfattning och frisinnade samhällssyn
på intryck från den beundrade vännen
Kellgren. En del av hennes satirer äro sociala
tendensdikter, riktade mot ståndsfördomar och
bördshögfärd (”Fröken Juliana”,
”Portraiter-ne”) el. de välmåendes makliga egoism (”Den
mödosamma verlden”, ”Hans nåds
morgonsömn”, ”Den lilla tiggarflickan”). Onatur,
fåfänga och tom nöjeslystnad äro föremål för
hennes bitande ironi (”Toaletten”, ”Fästmön”,
”Mirza”), medan det moraliserande syftet
framträder mindre starkt i en del burleska porträtt
av misslyckade existenser (”Min salig man”,
”Biographie”). Som sedeskildrare är L.
utpräglad realist och har givit oförglömliga
bilder av dåtida borgerligt liv, särsk. i
Stockholm. Människorna skildras i hennes bästa
dikter konkret och åskådligt i en bestämd
situation, och miljön återges med
utomordentlig säkerhet i detaljerna (”Grefvinnans besök”,
”Kalaset”, ”Vauxhallen”). — Även idyllen
förnyades av L., som under inflytande av
samtida tysk och dansk diktning med förståelse och
lätt sentimentalitet tecknar vördnadsvärda
åldringar (”Gumman”), eteriska unga flickor
(”Til Sophie”, ”Häckburen”) el. lekande barn
(”Pojkarne”). Prästgårdslivet skildras på
samma gång skälmskt och hjärtligt i ”Den glada
festen”, medan ”Den 1 November 1796” och
”Slottet och kojan” ge uttryck åt L:s
rousseau-anska förkärlek för människor i små och
enkla förhållanden. I lärodikten ”Några ord till
min k. dotter, i fall jag hade någon” manar
— 1231 —
— 1232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
