Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Leo X (Giovanni de’ Medici, påve) - 11. Leo XI (ALessandro Ottaviano de Medici, påve) - 12. Leo XII (Annibale della Genga, påve) - 13. Leo XIII (Gioacchino Pecci, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO
Rafael: Leo X och hans brorsöner. Palazzo
Pitti, Florens.
gossåren bestämd för den kyrkliga banan. 13
år gammal blev han kardinal; han bedrev
omsorgsfulla studier i den latinska litteraturen och
i teologien. 1513 blev han påve efter Julius II;
som kyrkans högste styresman fick han många
svåra problem att lösa. Politiskt fullföljde L.
att börja med sin föregångares ledande tanke
att driva fransmännen ut ur Italien. Efter
framgångar under sina första pontifikatsår fick
L. ge vika för Frans I av Frankrike 1515,
sedan fransmännen vunnit segern vid Marignano,
och måste ge sitt medgivande åt det franska
”konkordatet”. Kort därefter fick L. taga
ställning till Luthers uppträdande; han uppträdde
att börja med med mycken återhållsamhet men
såg sig 1520 nödsakad att utställa den bekanta
bannbullan. 1521 påverkade han genom
Alean-der (se denne) riksdagen i Worms. Just som
reformationsstriderna och den stora kampen
mellan Karl V och Frans I utbröto, avled L. —
Som mecenat utvecklade L. en betydande
verksamhet, starkt kulturintresserad som han, enl.
sin släkts traditioner, var. Latinpoeter och
antikvitetsforskare omhuldades av honom;
Rafael erhöll stora målningsuppdrag i Vatikanen;
byggandet av Peterskyrkan fortsattes. — Litt.: L.
Pastor, ”Geschichte der Päpste”, 4:1 (1906). I.A.
11) L. XI (1535—1605), eg. Alessandro
Ottaviano de Medici, ärkebiskop av
Florens, vald till påve % 1605, död 27/4 s.å. S.N.
12) L. XII (1760—1829), påve 1823—29,
italienare, eg. AnnibaledellaGenga. L.
förde en alltigenom reaktionär styrelse: klerus’
domsmakt utvidgades, judar och alla radikala
partier förföljdes, bibelsällskapen fördömdes,
en rigorös sedekontroll infördes, och
jesuiternas makt ökades. Med flera stater slöt dock
L. för kyrkan förmånliga konkordat och
genomförde en förtjänstfull nydaning av den
högre undervisningen (bullan ”Quod divina
sa-pientia”, 1824). S.N.
13) L. XIII (1810—1903), påve 1878—1903,
hette eg. Gioacchino Vincenzo Lodovico
P e c c i och tillhörde en italiensk adelssläkt,
studerade vid jesuitskolor, blev teol. d:r 1832
och prästvigdes 1837. Ss. påvlig diplomat
gjorde han snabb karriär och blev 1843 nuntius i
Bryssel (med ärkebiskopstitel), 1846 biskop i
Perugia, 1853 kardinal och 1877 camerlengo
samt valdes 1878 till påve. Målet för L:s
verksamhet var att försona påvedömet dels med
statsmakterna, dels med den moderna
kulturen. Tack vare hans med principfasthet parade
tillmötesgående avvecklades kulturkampen (se
d.o.) i Tyskland på ett för kyrkan förmånligt
sätt. Även i England, Amerika och Spanien
förbättrades katolikernas ställning, och genom
att erkänna republiken uppnådde L. ett drägligt
förhållande till Frankrike. Gentemot Italiens
regering bibehöll han däremot en strävt
avvisande hållning. — Av stor betydelse för histo-
Leo XIII. Efter fotografi.
— 1241 —
— 1242 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
