Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Leopold II (storhertig av Toscana) - 1. Leopold I (kejsare av Tysk-romerska riket) - 2. Leopold II (kejsare av Tysk-romerska riket) - 1. Leopold I (den ärorike, hertig av Österrike och Steiermark) - 2. Leopold III (hertig av Österrike, Steiermark och Kärnten) - 3. Leopold Vilhelm (ärkehertig av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOPOLD
nand III, som han 1824 efterträdde. L. sörjde
genom byggnader, vägar m.m. för landets
upp-blomstring, vinnläde sig om
folkundervisningen, univ. och rättskipningen. 1848
utfärdade han en författning men måste till följd
av revolutionen 1849 lämna landet.
Återkommen försatte han 1852 författningen ur kraft.
L. lämnade 1859 sitt land och nedlade
regeringen till förmån för sin son Ferdinand (IV).
[B.]
Tysk-romerska riket. 1) L. I,
kejsare (1640—1705), yngre son till Ferdinand III
och Maria Anna,
urspr. bestämd för
det andliga ståndet,
blev vid sin äldre
brors död 1654
tronföljare, ärvde 1657
de österrikiska
arvländerna och valdes
1658 till kejsare. Till
lynnet var L. trög
och betänksam,
religiöst ofördragsam,
svag för ceremonier
och prakt.
Genom
trängd av uppfattningen om furstens
gudomliga rätt, hyste L. en fatalistisk tro på
habs-burgarnas glänsande framtid. För Tyska riket
som sådant intresserade han sig föga. I början
av hans regering såg det hotande ut för
Österrike, ansatt i ö. av turkarna, i v. av
fransmännen, men vid hans död var det mäktigare än
någonsin, segerrikt både i ö. och v. Blott i
ringa grad berodde dock detta på L:s
personliga insats. L. var gift 3 gånger, först med
Margareta Teresia av Spanien, sist med Eleonora
av Pfalz, med vilken han hade sönerna Josef
(I) och Karl (VI). PS.
2) L. II, kejsare (1747—92), yngre son till
Frans I och Maria Teresia, övertog efter
faderns död 1765
stor-hertigdömet Toscana,
där han, en ivrig
anhängare av
upplysningstidens idéer,
genomförde stora
reformer i
fysiokra-tisk och humanitär
anda inom
förvaltningen. G.m. Maria
Lovisa av Spanien,
lämnade L., då han
efter sin broder
Josef II :s död 1790 blev
kejsare, Toscana åt sin yngre son Ferdinand.
I en för Österrike ytterst kritisk situation
förstod denne begåvade regent att genom
fördra
get med Preussen i Reichenbach 27h 1790
stärka den utrikespolitiska situationen samt genom
eftergifter i broderns centraliserande
reformer, som rönt motstånd, och genom militära
kraftåtgärder kväsa de revolutionära
rörelserna i kejsardömets länder. Ehuru broder till
Marie Antoinette intog L., innan turkiska
kriget avslutats % 1791, en försiktig hållning
gentemot Frankrike; efter sammankomsten i
Pill-nitz 27/7 1 791 med Fredrik Vilhelm II av
Preussen avslöt han % 1792 ett förbund riktat mot
franska revolutionen. — Litt.: H. C. L. v. Sybel,
”Ueber die Regierung L. II” (1860). P.N-m.
Österrike. 1) L. I, den ärorike,
hertig av Österrike och Steiermark (o. 1290—
1326), 3:e son till konung Albrekt I. Efter
faderns mord 1308 övertog L. förvaltningen av
de habsburgska besittningarna i Schwaben och
Elsass. Han kämpade i Italien under Henrik
VII och framträdde efter dennes död som
förkämpe för brodern Fredrik HI:s (se bd 10, sp.
248) tronkrav, besegrades 1315 vid Morgarten
av schweizarna och fortsatte efter Fredriks
tillfångatagande 1322 kampen mot kejsar Ludvig,
vilken han närmade sig först kort före sin död.
E.Lö.
2) L. III, son till L. I:s broder Albrekt,
hertig av Österrike, Steiermark och Kärnten (1351
—86), övertog 1365 de schwabiska
familjelan-den efter brodern Rudolf. L. företrädde en
äventyrlig krigspolitik, kom på spänd fot med
brodern Albrekt III och erhöll genom
arvskifte 1379 de s. arvlanden. Han bedrev
erövringspolitik i Schwaben och Norditalien, dock utan
varaktig framgång. L. stupade mot
schweizarna vid Sempach 1386. E.Lö.
3) L. Vilhelm, ärkehertig (1614—62),
yngre son till kejsar Ferdinand II, blev 11-årig
biskop av Passau och Strassburg, 1626 av
Hal-berstadt, varav han dock blott tidvis var i
besittning, sedermera även av Olmütz och
Bres-lau, ävensom stormästare för Tyska orden.
Mest bekant har dock L. V. blivit som krigare.
1639 trädde han som generalissimus med stor
makt i spetsen för kejsarens och rikets alla
stridskrafter. Med täml. god framgång förde
han under de första åren sitt befäl men blev
1642 slagen vid Breitenfeld och nedlade 1643
befälet, ehuru kejsaren på intet sätt var
missnöjd med hans krigföring. På kejsarens
enträgna böner övertog L. V. i det kritiska läget
efter slaget vid Jankau 1645 på nytt ledningen
och lyckades någorlunda återställa jämvikten.
1646—56 var han spansk ståthållare i
Nederländerna. Även om L. V. ej ägde några större
fältherreegenskaper, var han en tapper och
be-slutsam krigare och kan ingalunda, ss. ofta
skett, betraktas blott som en dekorationsfigur,
—1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
