Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Leopold Vilhelm (ärkehertig av Österrike) - Leopold, Carl Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOPOLD
om än naturligtvis hans krigserfarna rådgivare
Piccolomini och Gallas utövade ett betydande
inflytande. P.S.
Leopold, Carl Gustaf af, förf. (1756—
9/n 1829), f. i Stockholm, datum obekant.
Fadern, kort tid därefter förflyttad som
tullkontrollör till Norrköping, hette Carl Adam
Leo-poldt, modern Märta Christina Hobel. L. bort-
Nic. Lafrensen d.y.: Carl Gustaf af Leopold.
Privat ägo, Stockholm.
lade o. 1786 t:et i sitt tillnamn och adlades 1809
a f L. L. vann ryktbarhet som student i
Uppsala med ett något bombastiskt ode vid
kronprinsens födelse 1778, vilket utsattes för
Kellgrens satiriska kritik i ”Stockholms posten” och
invecklade L. i en lång, bitter polemik med
denne. 1780—84 vistades L. i Tyskland, där han
fullbordade sina studier och blev docent i
lärdomshistoria vid Greifswalds univ. samt
bibliotekarie i Stralsund. 1785 tillträdde han en
bibliotekariesyssla i Uppsala. S.å. debuterade
han dels som kritiker med en utförlig skrift
om Gyllenborgs ”Tåget öfver Bält”, dels som
skald med en liten saml. ”Erotiska oder”,
läckra rokokopoem över kärleken och över
skönhetens flyktighet. De hänförde allmänheten
och avväpnade även Kellgren, vilkens smak L.
här icke längre trotsade. 1786 kallades han till
hovet för att biträda Gustav III vid dennes
dramatiska arbeten. Han kom konungen
närmare, än någon annan av dennes litterära
handsekreterare gjort, och umgicks hos honom så
gott som dagligen till hans död, vilken var ett
hårt slag för L. 1786 invaldes han i Sv. akad.
Trol. på konungens uppmaning författade han
tragedien ”Oden”, uppförd första gången 1790,
sin tids mest berömda sv. teaterpjäs i den
fransk-klassiska genren. Sedan den omnämnts
vanvördigt i ”En kritik öfver kritiker” av L:s
förre beundrare Thorild, invecklades L. i en
skarp och långvarig strid med denne, mot vilken
han bl.a. utgav ”Den nya lagstiftningen i
snillets verld något litet i fråga satt”. L. ställde
sig här i striden Kellgren-Thorild helt och
hållet på Kellgrens sida. Efter Gustav III:s död
skrev L. flitigt i olika tidn., ”Extra posten”, vars
ledande namn han utgjorde, 1792—95, samt
”Läsning i blandade ämnen” 1797—1801. I
dessa organ offentliggjordes flera av hans mest
frejdade dikter, ”Försynen”, ”Predikaren” o.a.,
samt prosauppsatser, ”Lärdomshistorien”,
”Skribenten Durencran” o.a. L. förvärvade
berömmelse och pondus både som allvarlig och
skämtsam förf. Han blev efter Kellgrens död
obestritt den litterärt ledande i Sverige både inför
den allmänna opinionen och i Sv. akad. 1793—
95 var han av ekonomiska skäl bosatt i
Linköping. 1800—1802 utgav han ”Samlade
skrifter” i 3 bd. Däri ingingo av förut icke tryckta
saker bl.a. tragedien ”Virginia”, en längre
utredning, ”Idéer till en populär filosofi öfver
Gud och odödligheten”, samt den fina och
förnumstiga versberättelsen ”Eglé och Annett”.
Under det nya århundradet sysslade L. med att
författa el. förbereda Sv. akad:s utlåtanden och
förslag rörande sv. rättstavning, med bidrag till
den nya tryckfrihetslagen, med filosofiska
studier, med dikter och recensioner samt med att
gentemot fosforisterna, som häftigt angrepo
den gamle gustavianen, försvara 1700-talets
smak och stil. Ädelmodig hjälp mot de
stundom perfida angreppen fick han av bl.a.
Tegnér. L:s vittra alstring upphörde icke efter
utgivandet av ”Samlade skrifter” men var mindre
betydande än förut. Sedan länge lidande av
försvagad syn, blev han helt blind 1820. Även
hans hustru, Sara Petronella Fehman, på
sidolinjen nära befryndad med Gustav HI:s gemål,
blev ung. vid denna tid obotligt sjuk.
Fortfarande förmådde emellertid L. samla den
gustavianska tidens sista anhängare och vänner till
livligt skattade aftonsamkväm i sin bostad. 1799
fick han titeln kansliråd, 1818 statssekreterare.
— L. har i den sv. litteraturens utveckling sin
plats mellan Gyllenborg och Creulz å ena sidan,
Tegnér å den andra. Av Kellgren är han starkt
beroende men strävade också att markera ett
visst oberoende av denne och liknar honom
knappast alls till sin andliga typ. L. är,
frånsett epikureiska ungdomsdikter, mer filosof och
moralist, också mer retorisk i sin stil. Han
kal
— 1259 —
— 1260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
