LITURGI Liturgi' (se L i t u r g) användes redan i N.T. som beteckning på gudstjänsten. I fornkyrkan blev 1. namnet på ordningen för nattvardsgudstjänstens firande. Inom den grekiska och österländska kyrkan funnos ett flertal 1., den syriska Jakobs-I., den egyptiska Markus-1., de bysantinska Basilius- och Chrysostomus-1. m.fl. I den västerländska kyrkan, där mässa blev namnet på nattvardsgudstjänsten, kom ordet 1. först senare i allmänt bruk och användes då jämväl i vidare bemärkelse om den normerade gudstjänsten över huvud. I denna mening har ordet också kommit till användning i den evang. kyrkan, här särsk. i motsats till i fråga om ritualen friare gudstjänstformer (jfr Gudstjänst). — Jfr R i t u a 1 i s m. Y.B. LiturgFk, vetenskapen om kulten (jfr L i-lurgi), en gren av den praktiska teologien. L. har dels att framställa de olika gudstjänstformernas historiska utveckling, dels att till principiell behandling upptaga den kristna kullens problem. L. har i nyare tid genomgått en rik utveckling med insatser av såväl romersk-ka tolska (Duchesne, Thalhofer, samt ledarna för den liturgiska rörelsen, särsk. inom benediktin-orden), som anglikanska (Brightman) och protestantiska forskare (Kliefolh, Rietschel, Lietz-mann). Bland sv. förf, på l.s område märkas S. Bælter, U. L. Ullman, O. Quensel och E. Rodhe. — Litt.: G. Rietschel, ”Lehrbuch der Liturgik” (2 bd, 1900—09); E. Rodhe, ”Sv. gudstjänstliv” (1923); A. O. T. Hellerström, ”L.” (1932). y.B. Liturgiska färger, se Färg, sp. 670. Liturgiska striden, benämning för de meningsbrytningar, vartill Johan III:s lilurgiska reformförsök gav anledning. Sedan ett kyrkomöte i Stockholm 1575 antagit konungens förslag till kyrkoordning, ”Nova ordinantia eccle-siastica”, utgav han 1576 en av honom och Petrus Fecht utarbetad liturgi, den s.k. ”Röda boken”, följ, år godkänd av ständerna och ett kyrkomöte. Några direkt katoliserande drag företer den icke, men genom att i gudstjänsten införa latinska språket bredvid det svenska, genom en del till den romerska mässan anknytande nattvardsböner och genom vissa uttryck, i vilka mässoffertanken kunde intolkas, verkade den likväl som en utmaning mot den sv. luterdomen, som nu började få starkare konfessionell prägel. Misstänksamheten ökades genom de samtidigt pågående underhandlingarna med påvestolen. Flertalet biskopar och präster föllo dock undan och antogo, om än motvilligt, liturgien. Oböjlig opposition mötte den från en del energiska präster och teologer, särsk. i Stockholm och Uppsala (Abraham Angermannus, Petrus Jonæ m.fl.). Då Johan Titelblad till ”Röda boken”, Johan III:s liturgi. tillgrep tvångsåtgärder, funno de en tillflykt hos hertig Karl, som vägrade införa andra ceremonier än dem, som brukats från Gustav I:s lid. Motsättningen tillspetsades, då Karl 1585 trots konungens förbud lät välja Petrus Jonæ till biskop i Strängnäs och denne samlade her-tigdömets prästerskap till en uppseendeväckande opinionsyttring mot liturgien. Vid förlikningen mellan bröderna i Vadstena 1587 hänvisades de religiösa tvistefrågorna till ett blivande kyrkomöte. Det oaktat fortfor striden med bitter polemik och slutade först med Uppsala möte 1593, då liturgien förkastades ss. ”vidskeplig och förargelseväckande och i sin grund alldeles likformig med den påviska mässan”. — Litt.: O. Quensel, ”Bidrag till sv. liturgiens historia” (1890; häri även texten till ”Röda boken”). A.M-n. Liturgisk dräkt, se K y r k o s k r u d. Liturgisk gudstjänst, benämning på i senare tid vanliga gudstjänster, där predikan helt uteslutits el. begränsats till ett kort uppbyggligt anförande och där i stället musik, sång och läsning ur bibeltexter och böner förekomma. S.N. Lituslaviska språk, numera mindre bruklig sammanfattande beteckning för de baltiska och — 407 — — 408 —