DARGENSON tronomiska observationer de sista 70 åren. A. har ock grundlagt de systematiska observationerna på föränderliga stjärnor och utgivit »Astronomische Beobachtungen auf der Stern-warte zu Bonn» (7 bd, 1840—75). C. V. L. C. Argemo'ne, växtsläkte av fam. vallmoväxter med 9 i tropiska Amerika inhemska arter, av vilka flera, ss. A. mexica'na, A. grandiflo'ra och A. heuchma'nnii, till följd av sina vackra, gula el. vita blommor odlas ss. prydnadsväxter. O. Gz. Argens [arzä'], Jean Baptiste de Boyer, marquis d’A., fransk skriftställare (1704—71). A. vistades 1744—69 vid Fredrik H:s av Preussen hov som en av dennes förtrogne. I filosofiska skrifter och tendentiösa romaner förfäktade han upplysningsidéer. Hans brev och memoarer äro av stort tidshistoriskt intresse. G. A. Argensoia. 1) Lupercio Leonardo de A., spansk skald och skådespelsförf. (1559— 1613). A. utnämndes av Filip II till rikshistorio-graf i Aragonien men sändes, innan han hunnit bearbeta det material, han samlat, med en beskickning till Neapel, där han dog. Som diktare utmärkte han sig mest inom satiren och är därvid påverkad av Horatius. Han är även känd som översättare av latinska skalder. Av hans sorgespel, vilka uppvisa inflytande av Se-neca, ha »Filis», »Isabela» och »Alejandra» i berömmande ordalag omnämnes av Cervantes i »Don Quijote». A. Sj. 2) Bartolomé Leonardo de A., den föregåendes bror, skald och historiker (1562—1631), var jämte sin bror en av de omsorgsfullaste och samtidigt nyktraste av de spanska puris-terna. Efter brodern blev han Aragoniens riks-historiograf. Hans mest berömda historiska arbete är »Conquista de las Islas Malucas» (»Erövringen av Molukkerna»). A. Sj. d’Argenson [darzäså'], fransk släkt. 1) Marc René de Voyer, markis de Paulmy och senare d’A., statsman (1652— 1721), A. blev 1697 polischef i Paris och genomförde som sådan en förut okänd ordning, utvecklade det politiska polisväsendet och medverkade till en vidsträckt användning av lettres de cachet (se d. o.). Då hertigen av Orléans 1718 ville bryta parlamentets motstånd mot bl. a. vissa av Laws finansoperationer, blev d’A. storsigillbevarare och chef för finansrådet. Han ville emellertid noggrant övervaka den finansi- ella administrationen och icke utan vidare lämna Law fria händer, vilket hertigen tänkt sig. d’A. måste därför i jan. 1720 lämna finansrådet och i juni befattningen som storsigillbevarare. Det goda förhållandet till hertigen fortsatte dock, och denne rådfrågade honom ofta. S. s. 2) René Louis de Voyer de Paulmy, markis d’A., den föregåendes son, politiker och förf. (1694—1757). d’A. var under ungdomsåren vän till Voltaire och ivrig medlem i Club de 1’entresol, där oppositionen mot enväldet samlades för diskuterande av dagens frågor. 1744 blev d’A. utrikesminister och sökte nu genomföra ett politiskt system, enl. vilket Frankrike skulle frångå sina erövringsplaner men trygga sitt politiska inflytande genom att omge sig med ett klientel av mindre stater; han störtades emellertid redan 1747 på gr. av spanska intriger. d’A. ägnade sig härefter huvudsaki. åt filosofiska och politiskt-historiska studier; 1764 trycktes i Amsterdam hans »Consi-déralions sur le gouvernemenl ancien et pré-sent de la France», men arbetet hade redan o. 1740 spritts i avskrifter. d’A. visar sig i delta som en synnerligen klarsynt och kritisk bedömare av det franska enväldet. 1 sin uppfattning om näringspolitiska frågor förebådar han ekonomisterna. Bland övriga skrifter av d’A. märkas »Essais, ou loisirs d’un ministre d’état» (2 bd, 1787) och hans värdefulla »Journal et mémoires» (9 bd, 1861—68). Litt.: E. Zevort, »Le marquis d’A. 1744—47» (1880); A. Alem, »d’A. économiste» (1900). S. S. 3) Marc Pierre de Voyer de Paulmy, greve d’A., den föregåendes bror, statsman (1696—1764), blev krigsminister 1743, sedan motgångarna börjat under österrikiska tron-följdskriget. d’A. strävade efter att införa bättre disciplin och reorganisera hären och lyckades till en viss grad därmed. Han förläde kriget till österrikiska Nederländerna, där fransmännen vunno flera segrar. 1751 grundade han militärskolan i Paris. Då hatet mot Ludvig XV tagit sig uttryck i Damiens’ mordförsök, sökte d’A. förmå konungen att avlägsna Mme de Pompadour från hovet men blev, då konungen tillfrisknat och favoritens ställning åter stadgats, själv avskedad och förvisad till sina gods. d’A. var intresserad av upplysningen och vän till bl. a. Voltaire, som av honom fått mycket material till sitt arbete »Siècle de Louis XIV», samt även till d’Alembert, som tillägnade honom första delen av den stora ency-klopedien. S. S. 4) Marc Antoine René de Voyer, markis de Paulmy och d’A., son till A. 2), ämbetsman, bibliofil (1722—87). d’A. hjälpte sin — 205 — - 206 — Blomma-av Argemone mexicana.