DE LA GARDIE fostrades vid sin morfaders, konung Johans, hov, blev 1611 ståthållare på Åbo slott och 1620 guvernör över Estland, var lantmarskalk vid riksdagen 1630, blev 1631 landshövding över Uppland och 1633 riksråd. En av hans döttrar var g. m. Lennart Torstenson. P. S. 3) Jacob Pontusson D„ den föregåendes bror, friherre, sedan greve, fältherre (1583— 1652). Ännu ej 20-årig vann D. stor berömmelse genom sitt deltagande i försvaret av Jacob De la Gardie (1606). Nationalmuseum. Wolmar mot polackerna 1601. Ur den polska fångenskapen blev han fri först 1606 och begav sig då till Nederländerna, där han som överste under Moritz av Oranien gjorde sig förtrogen med den nederländska krigskonsten. Efter återkomsten till Sverige erhöll D. 1609 befälet över de trupper, som Karl IX sände till tsar Vasilij Sjujskijs stöd mot rövartsaren i Tusjino (se Dmitrij 2)). Uppgiften var svår, men efter många besvärligheter lyckades D. under samverkan med tsarens frände Skopin-Sjujskij framtränga ända till Moskva och befria detta (mars 1610). Då även Sigismund nu öppet börjat blanda sig i Rysslands angelägenheter, ryckte D. i förening med från Sverige anlända förstärkningar och en rysk styrka mot polackerna. Tvister om solden väckte missnöje bland legotrupperna, och när det vid Klusjino kom till strid mellan den sv.-ryska hären och polackerna under Zolkiewski (24/a 1610), vägrade D:s utländska fotfolk att slåss. Ryssarna flydde, och D. måste med Zolkiewski ingå ett avtal, vars giltighet han dock sedermera förnekade, att ej vidare hjälpa tsar Vasilij. Med 400 svenskar och finnar, hela återstoden av sin ståtliga krigsmakt, tog han sig under stora besvärligheter fram till sv. gränsen. Han erhöll här förstärkningar men inlät sig även i förhandlingar med de mot polackerna fientliga elementen i Ryssland. Utom Keksholm, vars avträdande redan från början av ryssarna utlovats, men som det oaktat i mars 1611 måst intagas av svenskarna, fordrade dock D. till lön för hjälpen även fästningarna Nöteborg och Ladoga. Ryssarna voro föga hågade därför men valde i stället i juni 1611 Gustav Adolf till rysk tsar. D. hänsköt denna sak till konungen, men för att skaffa sig en pant för de sv. fordringarna intog han (18/? 1611) med storm det viktiga Novgorod. Staden erkände därpå i ett fördrag Karl IX som sin skyddsherre och valde, i hopp om det övriga Rysslands anslutning, Gustav Adolf el. Karl Filip till tsar. Efter den förres tronbestigning ansåg D., att blott den senares kandidatur kunde samla ryssarna, och arbetade ivrigt för den men stötte därvid på motstånd vid sv. hovet, bl. a. hos änkedrottningen. I Ryssland godtogs den sv. tronkandidaturen av ledarna för den nationella rörelsen, emedan de häri sågo den enda räddningen undan den inre anarkin och det polska inflytandet. Till slut beslöt man sig verkligen i Sverige för att mottaga den ryska tronen för Karl Filips räkning, men även nu dröjde man trots D:s upprepade maningar med att sända honom över till Ryssland. Detta gav motpartiet vind i seglen, och kosackerna och prästerskapet genomdrevo i början av 1613 Mikael Romanovs val. D., som var ganska missnöjd med den sv. regeringens hållning, sökte nu rädda åtminstone Novgorod med område, men flera orter reste sig och avföllo till Mikael, och blott de sv. truppernas närvaro hindrade staden att följa exemplet. På hösten 1614 reste D. hem med Gustav Adolf, som detta år själv deltagit i fälttåget »för att lära sig kriget under D.», men återvände 1615 med konungen och ledde under honom belägringen av Pskov, som dock misslyckades. Freden i Stol-bova 1617, där D. var ett av Sveriges ombud, var därför i huvudsak resultatet av D:s föregående framgångar. Konungen hade också visat D. sin tacksamhet genom att 1613 utnämna honom till riksråd och 1615 upphöja honom till greve. 1619 blev D. guvernör i Estland, deltog 1621 i Rigas erövring och blev därefter generalguvernör här och 1622 riksmarsk. I konungens frånvaro förde han högsta befälet över — 11 — — 12 —