DE LA GARDIE trupperna i Östersjöprovinserna och ledde ofta förhandlingarna med polackerna. 1625 intog han Dorpat men skar eljest knappast några nya lagrar; tvärtom torde han i väsentlig mån bära skulden för att segern vid Wallhof 1626 ej bättre utnyttjades. Konungen karakteriserade honom också 1628 såsom »uti sina con-siliis något trög och sen, så ock mycket blöt uti sitt kommando». 1635 tog D. befälet över de trupper, som sändes ut till Preussen under förhandlingarna med polackerna, men f. ö. ägnade han sig, sedan han 1628 återvänt till Sverige, mest åt förvaltningen, framför allt militärförvaltningen. 1630 organiserade han på uppdrag av konungen krigsrätten, på samma gång högsta militära förvaltningsmyndighet och domstol, och blev dess president samt högste befälhavare i Sverige i konungens frånvaro. Efter 1634 års R. F. hade han som riksmarsk ledningen av Krigskollegium och plats i förmyndarstyrelsen. I denna stod han Axel Oxenstierna nära men spelade ingen mera framträdande roll. Under sina sista år var han blind. D. var g. m. Ebba Brahe (se denna). P. S. 4) Magnus Gabriel D., den föregåendes son, greve till Läckö och Arensburg, rikskansler (15/io 1622—20/4 1686). D. erhöll en god uppfostran, studerade i Uppsala och Leiden, vistades en tid i Frankrike, deltog efter hemkomsten i 1644 års skånska fälttåg och blev 1645 överste vid Livgardet. Vacker, belevad, fint bildad, livlig och spirituell, vann han drottning Kristinas synnerliga bevågenhet och överhopades med nådebevis. 1646 avgick han som e. o. ambassadör till Frankrike, blev 1647 riksråd med säte i Krigskollegium och förmäldes s. å. med drottningens kusin, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. General 1648, deltog han i Prags belägring, blev 1649 generalguvernör i Livland, 1651 överstemarskalk och 1652 riksskattmästare. Därjämte erhöll han betydande förläningar, ss. Magnushof och Arensburg på Ösel samt Höjen-torp i Västergötland. Att Kristina hyst varmare känslor för D. är otvivelaktigt, men hans älskarinna var hon säkerligen ej, och redan 1653 förlorade han hennes gunst. Efter en misslyckad förtalskampanj mot verkliga el. förmenta medtävlare föll han i djup onåd, suspenderades från sina ämbeten och förvisades från hovet (dec. s. å.). Efter tronskiftet 1654 förbättrades hans ställning dock åter. Väl miste han sina besittningar på det till exdrottningens underhåll anvisade ösel, men den nye regenten, Karl X Gustav, var hans svåger, och genom denne erhöll han småningom upprättelse. I aug. förordnades han till generalguvernör i Västergötland, Dal och Halland, i dec. blev han kansler för Uppsala univ., och i jan. 1655 återinsattes han i utövningen av riksskattmäs-tarämbetet. Olämplig för detta och själv benägen för den militära banan, blev han i juni s. å. ånyo generalguvernör i Livland med uppdrag att ss. »konungens löjtnant» sörja för hela krigsväsendet i Östersjöprovinserna. Vidare skulle han med den livländska hären inbryta i Polen och där förena sig med de från Pommern utgående sv. styrkorna. Vid lösningen av denna uppgift visade han mera diplomatisk än M. G. De la Gardie. Riddarhuset. (Annat porträtt se art. Alex. Cooper.) militär förmåga. De med Polen missnöjda och av ett ryskt anfall hotade litauerna förmåddes att frivilligt ansluta sig till Sverige, men på gr. av D:s underlåtenhet att genom väpnad påtryckning påskynda förhandlingarna fördröjdes uppgörelsen så länge, att ryssarna hunno besätta Vilna och Kovno och därifrån hota den sv. marschlinjen. Hären, som redan i mitten av juni brutit upp från Riga, kunde först i dec. förenas med den kungl. vid Elbing, varigenom den viktigaste delen av årets fälttågsplan ej kom till utförande. Än tydligare röjde sig D:s brist på fältherreegenskaper vid Östersjöprov:s försvar mot ryssarna 1656—57. Genom huvudlösa dispositioner blottställdes Livland, och endast tack vare fiendens oföretagsamhet undgicks en erövring. Också ådrog sig D. konungens häftiga missnöje och skildes i dec. 1657 från befälet. 1659—60 var han förste legat på Oliva-kongressen. Dagen före sin död (12/2 1660) ut — 13 — — 14 —