DE LA GARDIE nämnde Karl Gustav honom till rikskansler, men först i okt. efter rådets av ständerna bekräftade val erkändes han ss. sådan. En av de 5 höga riksämbetsmännen, var han 1660—72 medl. av Karl XI :s förmyndarstyrelse. Hans om maktlystnad och självöverskattning vittnande försök att där spela en Axel Oxenstiernas roll misslyckades visserligen, men att han var den mest framträdande och åtminstone tidtals den mest inflytelserike bland riksförmyndarna, är obestridligt. Ansvaret för deras missgrepp har också, om än delvis med orätt, i främsta rummet lagts på honom. — D. saknade ej statsmannaegenskaper, allra minst diplomatisk begåvning och förmåga att med lätthet uttrycka sig i tal och skrift, men ytlig, inbilsk och egenkär, svag och vankelmodig, utan energi och uthållighet, ansvarslös och lättsinnig, alltför mottaglig för yttre och tillfälliga intryck, överdrivet optimistisk i medgången, försagd och rådlös i motgången, var han trots allt föga skickad för höga värv, ja, enl. Axel Oxenstierna »ej rätt duglig till något ämbete». Hans undermålighet ss fältherre och administratör är uppenbar; hans finanspolitik är klandervärd och dess sammankoppling med utrikespolitiken, d. v. s. den äventyrliga spekulationen i utländska subsidier, förkastlig. Hans utrikespolitik röjer i sin franskvänliga ensidighet avgjord oförmåga att förstå och anpassa sig efter ett förändrat läge. Gentemot Bondes, Gyllenstiernas och andras kloka råd att genom fred, sparsamhet och reduktion upphjälpa rikets finanser och hävda dess självständighet, framstår D:s subsidiepolitik ss. ytterligt lättsinnig. Ansvaret för 1672 års allians med Frankrike och dess skadliga följder vilar huvudsaki. på honom. Att han även efter Karl XI :s regeringstillträde 1672 lyckades bevara och t. o. m. stärka sitt inflytande, torde få tillskrivas den unge konungens oerfarenhet och bristande människo kännedom. Genom en imponerande självsäkerhet och en plötsligt påkommande iver att stärka konungamakten vann D. sin herres tillit Att hans strävan bottnade i eget maktbegär och var riktad mot personliga motståndare, kunde el. ville Karl ej inse. Redan 1675 började dock D:s stjärna dala. Väl lyckades han fria sig från en av hans fiender framställd anklagelse för högförräderi, men de allt tydligare framträdan de följderna av hans okloka politik kunde ej bortförklaras, och då han därtill visade sig all deles ur stånd att möta ställningens krav, miste han konungens förtroende. Hans motgångar ss befälhavare vid v. gränsen 1676—77, särsk. nederlaget vid Uddevalla (aug. 1677), försvagade ytterligare hans ställning, och efter ett fruktlöst försök att samla det söndrade rådet till motstånd mot det hotande enväldet var hans roll utspelad. Våren 1679 skildes han från ledningen av kansliet, och hans befordran till riksdrots i sept. 1680 innebar trots rangförbättringen hans definitiva avlägsnande från utrikespolitiken och praktiskt taget från allt politiskt inflytande. Från 1682 var han ständigt tjänstledig. Förmyndarräfsten och den stora reduktionen fullbordade hans undergång. Med den ekonomiska grunden förlorade han även sin sociala maktställning. Huvudsaki. hänvisad till de knappa inkomsterna av de skuldbelastade egendomarna Höjentorp och Venngarn, vilka han och hans gemål av nåd fingo behålla för livstiden, tillbringade han sina sista år i stilla tillbakadragenhet och åtminstone relativt armod, ett öde, som trots sin bitterhet måhända kunnat bäras med mera värdighet och mindre klagan. Han ligger begraven i Värnhems kyrka. Att D. trots sina brister som statsman och fältherre kommit att intaga en framskjuten plats i vår historia beror framför allt på hans omsorger om den andliga odlingen. Som vän och främjare av vetenskap och konst är han verkligt betydande. Genom upprättandet av Antikvitetskollegiet (1667), anskaffande av böcker och manuskript, genom frikostiga gåvor och understöd m. m. satte han fart och system i de historisk-antikvariska studierna. Bekant är t. ex. hans storslagna donation till Uppsala univ. 1669, i vilken bl. a. ingick den ryktbara »Codex ar-genteus» (se d. o.). Som kansler för samma univ. inlade han trots sin fallenhet för gunst-lingssystem och inblandning i akad. intriger mycket stora förtjänster. Unga begåvningar hjälptes fram, det vetenskapliga arbetet omhuldades, och många lärda verk lät D. på egen bekostnad trycka. Själv sysslade han med religiöst och filosofiskt skriftställen och skrev flera psalmer, av vilka en ss. n:r 471 ingår i vår nuv. psalmbok. Om D:s intresse för konst vittna bl. a. hans många slotts- och kyrko-byggen, som sysselsatte talrika in- och utländska arkitekter, bildhuggare, målare och konsthantverkare och — även om den fina smaken stundom fick stå tillbaka för tidens överdrivna praktbegär — utgjorde verkliga plantskolor för inhemska konstnärer av skilda slag. Bland slotts-byggnadsföretagen må nämnas nybyggena Ma-riedal, Höjentorp och Käggleholm samt ombyggnaderna av Ekholmen, Läckö, Venngarn, Jakobsdal (nuv. Ulriksdal), Karlberg och ej minst det av D:s fader uppförda Delagardieska palatset (se d. o.) i Stockholm. D. lät vidare bygga el. restaurera ej mindre än 37 kyrkor. Så restaurerades t. ex. Värnhems kyrka, där D. lät påbörja det berömda, först 1712 fullbordade Delagardieska gravkoret, samt kyrkorna i Lid — 15 — — 16 —