DE LA GARD1E köping, Mellby, Otterstad, Sunnersberg, Solna, Husaby, Torsö, Eggby, Veckholm m. fl. Bland framstående utlänningar i hans tjänst märkas den franske arkitekten J. De la Vallée, den fransk-tyske bildhuggaren A. C. Lamoureux, de holländska målarna H. Münnichhoven och J. de Coeur samt de tyska skulptörerna G. Base-laque och H. Lichtenberg. Mindre betydande voro de sv. medarbetarna, även om några, ss. målaren och skulptören Johan Werner, bildhuggaren Hans Schwartz, målarna Lingh, Aureller d. ä. och Köpke samt byggmästarna och arkitekterna Frans Stiemer, Lars Skragge och Hans Stenhuggare, nått en viss ryktbarhet. —• Litt: F. M. Franzén, »Minne af riks-drotzet grefve M. G. D.» (»Sv. akad:s handlingar» från år 1796, 11, 1827); A. Cronholm, »M. G. D.» (»Strödda biografier», 1836); A. Heimer, »Grefve M. G. D:s ambassad till Frankrike 1646» (1901); A. Hahr, »Konst och konstnärer vid M. G. D:shof» (1905). Handlingar rörande D. finnas tryckta i »De la Gardieska arkivet», 6—8 (1835—37), brev till honom från 1656—78 ha utgivits av G. Wittrock i »Hist. tidskr.» 1913. S. Bsn. 5) Maria Eufrosyne D., den föregåendes gemål (1625—87), dotter till pfalzgreve Johan Kasimir av Zwei-brücken och Karl IX :s dotter Katarina. F. och uppfostrad i Sverige, var hon svensk till språk och tänkesätt, stod i hög gunst hos drottning Kristina och blev 1645 förlovad, 1647 g. m. hennes nyvordne favorit, D. 4). Ehuru faster till Karl XI, förmådde D. ej hindra sin makes ofärd, men trofast och modig stod hon vid hans sida till det sista. S. Bsn. 6) Jacob Casimir D., bror till D. 4), greve, krigare (1629—58), följde D. 4) på dennes beskickning till Frankrike 1646, stannade här i flera år, kämpade som volontär i franska armén och blev vid återkomsten till Sverige 1650 överste för Dalreg., därefter för Livgardet. Sedan han i jan. 1653 äktat drottning Kristinas förtrogna, Ebba Sparre, utnämndes han s. å. till generalmajor, överkammarherre och riksråd. I polska kriget tog han en berömlig del och blev 1656 generallöjtnant av inf. I l:a danska kriget utmärkte han sig särsk. vid Frederiksoddes stormning och utnämndes till general av inf. och guvernör på Fyn. Under 2:a danska kriget stupade han vid belägringen av Köpenhamn. P. S. 7) Pontus Fredrik D., den föregåendes bror, greve, krigare och ämbetsman (1630—92), 1655 överste för ett värvat kav.-reg., 1658 för Upplands reg. till häst, 1664 generalmajor av kav. och militärbefälhavare i Skåne, 1665 v. guvernör över Skåne, Halland och Blekinge och 1666 riksråd. Under skånska kriget fick D. — numera general — särsk. i uppdrag att med uppbådade Smålandsbönder och ett mindre antal reguljära trupper söka få bukt med snapp-haneriet. Vid krigets slut blev han 1679 president i Dorpats hovrätt och s. å. led. av Reduktionskollegium. P. S 8) Axel Julius D., den föregåendes bror, greve, krigare och ämbetsman (1637—1710), 1656 major vid Livgardet, 1660 överste för Västgöta reg. till häst, 1664 generalmajor av kav. och överste för Livgardet, 1668 generallöjtnant, 1669 general och 1674 riksråd och fältmarskalklöjtnant. Som sådan erhöll han befälet i Finland med särsk. uppdrag att vidtaga åtgärder mot ett befarat ryskt fredsbrott. 1677 fick D. ledningen av försvaret mot Norge i Jämtland och bergslagerna och var 1687—1704 generalguvernör i Estland. Då han här ej ansågs ha visat tillräcklig kraft och duglighet, entledigades han — dock med bibehållande av sin plats i rådet — och återvände till Sverige. P. S. 9) Gustaf Adolph D., son till D. 4), greve, ämbetsman (1647—95). Efter studier i Uppsala och utrikes resor skickades D. 1672 som särsk. sändebud till England, Frankrike och tyska riksdagen i Regensburg, blev 1673 riksråd och 1674 kansliråd samt 1682 president i Svea hovrätt. Trots att han personligen var en motståndare till reduktionen, som totalt ruinerat honom, blev han 1692 president i kommissionen över pommerska reduktionsverket, och det torde särsk. vara hans förtjänst, att reduktionen i Pommern genomfördes med en måtta och hovsamhet, som gjorde, att adelns missnöje ej tog sig några svårare uttryck. P. S. 10) Adam Carl D., son till D. 8), greve, krigare och ämbetsman (1665—1721), kom i tjänst vid Livgardet 1684 men erhöll 1692 permission för att deltaga i det pågående kriget i Nederländerna; 1700 överste vid det livländska inf.-reg., som bar faderns namn, sedermera kommendant i Reval, 1710 landshövding i Kalmar län, 1716 generalmajors och 1719 generallöjtnants titel. P. S. 11) Magnus Julius D., den föregåendes bror, greve, riksråd (1669—1741), utmärkte sig på fransk sida i spanska tronföljdskriget och blev överste 1707. Officersbristen i Sverige efter det ryska fälttåget föranledde D. att 1709 återvända till fäderneslandet. Han blev chef för Dalreg. och steg 1713 till generalmajor, 1717 — 17 — — 18 —