DELCASSE De'lbrück, Hans, tysk historiker och politiker (1848—1929), deltog i tysk-franska kriget 1870, var sedan en tid lärare för prins Valdemar av Preussen och blev 1885 e. o. och 1896 ord. prof, i Berlin. 1883—89 utgav D. jämte H. von Treitsch-ke, 1889—1919 ensam den ansedda tidskr. »Preussische Jahr-bücher» och var även en tid riksdagsman. D:s största betydelse ligger i hans krigshistoriska författarskap, som varit av banbrytande karaktär. Vid sidan av den rena källkritiken yrkade D. på en genomgripande sakkrilik och ett bestämt förkastande av uppgifter, som voro sakligt omöjliga, även om de voro aldrig så väl bestyrkta i källorna. Med denna utgångspunkt uppvisade han i »Die Perserkriege und die Burgunderkriege» (1887) ohållbarheten av de gamla fablerna om Xer-xes’ millionarmé. »Die Strategie des Perikles erläutert durch die Strategie Friedrich des Grossen» (1890) invecklade D. i en skarp fejd med den preussiska generalstaben, då han däri sökte visa, att vid sidan om den av Napoleon och Moltke representerade »förinlelsestrate-gien» även, under andra historiska förhållanden, en »utmattningsstrategi» vore berättigad, och ville göra Fredrik den store till en representant för denna. Namnet må vara mindre lyckligt valt, och även det logiskt berättigade i en dylik tvedelning kan man betvivla, men D:s stora förtjänst alt ha påpekat, hurusom även krigföringen med nödvändighet växlar karaktär efter sina medel och sina mål, kan ej bestridas. I »Geschichte der Kriegskunst» (1900 —27) har D. sammanfattat resultatet av sina krigshistoriska forskningar, som trots allt ej torde ha varit utan inflytande på den tyska härledningen under världskriget. Sina sista år använde D. till utgivandet av sin »Weltge-schichte» (1904—28). Som politiker var D. en varm anhängare av Tysklands »dualistiska» författning och av dess världsmaktställning men uppträdde särsk. undei1 världskriget bestämt mot alltyskarna och deras planer på Belgiens annexion. Efter kriget klandrade D. skarpt Ludendorffs både krigföring och politik, framför allt i »Ludendorffs Selbstporträt» (10 Aufl. 1922), och uppträdde mot påståendet, att Tyskland ensamt bure skulden för världskriget. — Litt.: »H. D., der Historiker und Politiker» (1928). P.S. DeTbrück, C 1 e m e n s Gottlieb Ernst von, tysk politiker (1856—1921), blev efter byråkratisk karriär 1902 överpresident (landshövding) i Ostpreussen, 1905 preussisk handelsminister och i juli 1909 inrikes statssekreterare. Han fungerade under Bethmanns ämbelstid även som v. ministerpresident i Preussen. Vid världskrigets utbrott ledde han den »ekonomiska uppmarschen». D. avgick 1916 men återkom okt.—nov. 1918 som chef för Vilhelm H:s civilkabinett samt deltog synnerligen förtjänstfullt i nationalförsamlingens arbete i Weimar. Diskussionen om riksregeringens och rikspresi-dentens framtida ställning erhöll genom hans inlägg goda bidrag. D. valdes 1920 på tysknationella folkpartiets lista in i riksdagen. Hans minnen, »Die wirtschaftliche Mobilmachung Deutschlands», utgåvos 1924, »Reden 1906—16» 1917. — Litt.: J. v. Delbrück, »C. v. D., ein Charakterbild» (1922). Arrh. Delcassé, T h é o p h i 1 e, fransk politiker (1852—1923). Urspr. journalist, medarbetade D. flera år i Gam-bettas tidn. »La répu-blique fran^aise», valdes 1889 till deputerad och deltog livligt i parlamentets debatter rörande diplomatiska, koloniala och maritima frågor. Understatssekrelerare för kolonierna 1893 och kolonialminister 1894—95, bidrog han verksamt till utveck lingen av det franska väldet i Afrika. Juni 1898 blev han utrikesminister i Brissons ministär, och därmed började hans långa och betydelsefulla verksamhet för den franska utrikespolitiken, ss. vars ledare han kvarstod uti ministärerna Dupuy (1898—99), Waldeck-Rousseau (1899—1902), Combes (1902—05), Rouvier (1905 —06), alltså under en oavbruten följd av 7 år, vilket förskaffade honom en sällspord grad av insikt och kompetens samt möjliggjorde genomförandet av ett stort anlagt utrikespolitiskt system av överenskommelser och allianser. — Vid en tidpunkt, då i allm. den franska opinionen var fientlig mot England, insåg D. nödvändigheten av ett närmande till detta land och inriktade sin politik därefter. Som ett första led däri avvecklade han 1898 den konflikt, som uppstått genom fransmännens besättande av Fashoda (se d. o.). Samtidigt inriktade han sin strävan på att mildra det spända förhållande, som sedan långt tillbaka funnits mellan Italien och Frankrike: en handelsöverenskom- — 37 — — 38 —