DEMADES den n., längre grenen mynnande nära Saltvik i Hudiksvallsfjärden, den s., kortare, vid Igge-sund. Med Svåga älv har D. en längd av 122 km. (från Velsjön); flodområde 1,996 kvkm. D:s egen längd 32,i km. Ett flertal, vattenfall äro utbyggda. J. C. Dema'des, atensk politiker (o. 380—319 f. Kr.). D:s’ politiska gärning står helt i samband med Atens upprepade, till sist fåfänga försök att hävda sitt oberoende gentemot det makedo-niska herraväldet; som partiledare sökte D. tillvarataga den besuttna medelklassens intressen genom en habil opportunitetspolitik. Efter de olyckliga krigen mot konungarna Filip (338) och Alexander den store (336, 335) verkade han med framgång som fredsmäklare. Som medl. av den koalitionsregering, vilken under Alexanders tid styrde Aten, genomdrev han, att Alexander upptogs bland atenska statens gudar och sålunda fick religiös sanktion av sin härskareauktoritet (324). I Harpalosaffären (se Demosthenes 2) blev D. svårt komprometterad och var länge en politiskt död man. När efter Alexanders död befrielsekriget mot den makedoniske riksföreståndaren Antipatros misslyckades (322), togs emellertid D:s’ diplomatiska skicklighet åter i anspråk, även denna gång med gott resultat; dock lyckades han ej förhindra, att makedonisk garnison inlades i Aten. Nu inledde han förhandlingar med Antipatros’ fiender, men stämplingarna avslöjades, och under en ambassad till Antipatros blev han avrättad (319). — D. var helt realpolitiker och tog med en viss cynism avstånd från alla ideella program; så kom han, knappast med rätta, att fortleva i eftervärldens minne som typen för en hållningslös och ansvarslös demagog. Hans slagfärdiga vältalighet var berömd, men hans tal blevo aldrig publicerade. I. H. Demagog [-å'g] (till grek. demagogo's, eg. folkledare, till demos, folk), person, som för politiska el. egna syften bearbetar el. upphetsar massan genom att vädja till dess lidelser el. sämre instinkter; folkuppviglare; i sht förr även: rabulist, omstörtningsman; om forngre-kiska förhållanden också: folkledare (i allm.). — Demagogi', demagogiskt tillvägagångssätt; styrelse av demagoger. E. H. Demagogische Umtriebe [-gå'gija o'mtribo] (ty.), eg. »demagogiska stämplingar», en särsk. av vederbörande myndigheter från o. 1815 brukad beteckning för de tyska Burschenschaft-föreningarnas frihets- och enhetssträvanden (se Burschenschaft); därefter en tid ett gängse slagord, särsk. förr även i Sverige. E.H. Démancher [-mäfe'] (fra.), mus., tekniskt uttryck för ombyte av läge vid fiolspel genom att låta v. handen glida uppåt el. nedåt på instrumentets hals (manche). Den franska violinskolan har sedan gammalt varit känd för att fullständigt behärska denna konsts tekniska medel. Även den spanske violinisten Sarasate (se denne) var i detta avseende synnerligen skicklig. H. M. Demangeon [damäzå'], Albert, fransk geograf (f. 1872), prof, i geografi vid Sorbonne. På förslag av D. upptogs till behandling vid internationella geografkongressen i Kairo 1925 frågan om lantbebyggelsen, dess karaktär, utbredning, uppkomst och utveckling. En kommission tillsattes med uppgift att bl. a. utarbeta riktlinjer för studiet av denna, under senare år alltmer uppmärksammade gren av antropo-geografien och avlägga rapport vid geografkongressen i Cambridge 1928. I denna rapport har D. skrivit en värdefull, allmänt orienterande uppsats, »La géographie de 1’habitat rural» (även tr. i »Annales de géographie», 1927), över lantbebyggelsens geografi. Bland D:s övriga skrifter märkas »La Picardie et les régions voisines» (1905, 3 éd. 1925), »L’empire britan-nique» (1923, 2 éd. 1925), »Les iles britanni-ques» och »Belgique, Pays-Bas, Luxembourg» (båda i P. Vidal de la Blache och L. Gallois, »Géographie universelle», 1927). J.C. Demantele'ra, nedlägga en befästning, göra densamma oanvändbar för försvarsändamål, utan att fullständigt rasera densamma. — I konventionen av 1905 mellan Sverige och Norge bestämdes bl. a., att inom den enl. samma konvention upprättade neutrala zonen befintliga befästningar skulle demanteleras. A. W. G. Dema'ntius, Christoph, tysk kyrkomusiker (1567—1643), kantor i Zittau och Freiburg (Schweiz), skrev värdefull kyrkomusik (magni-ficats, psalmer, mässor, motetter) samt tyska visor och danstycken (även med text). D. har även utg. teoretiska skrifter: en avhandling om generalbas (som förord till saml. kyrkomusik »Triades Sioniæ»), »Isagoge artis musicæ» (1607, flera senare uppl.) och »Forma musices* (1592). C.A.M. Demantoi'd, en som ädelsten använd granat (se d. o.), en kalkjärngranat, av grön färg, närmande sig smaragdens; förekommer i Ural. K. A. G. Demantspat el. d i a m a n t s p a t, äldre namn på vanlig korund (se d. o.). Dema'ratos, spartansk konung, anhängare av det demokratiska partiet och motståndare till Kleomenes. I enlighet med sitt partis politiska program motsatte sig D. Spartas utrikespolitik (bl. a. angreppet 507 på Aten), blev därför på föranstaltande av Kleomenes förklarad vara av oäkta börd, flydde till Persien och ledsagade 480 Xerxes till Grekland. [W. N.] — 71 — — 72 —