DE MILLE Nikita Demidovitj. Peter I en omfattande vapenfabrikation, anlade talrika bergverk och järnbruk i Ural, stod i hög gunst hos tsaren och erhöll 1707 under namnet D. personligt adelskap, 1720 förvandlat till ärftligt. Hans son A k i n f i j D. (1678—1745) upptäckte 1725 och bearbetade silverfyn-digheterna i Kolyvan samt grundade den ofantliga familjeförmögenheten. — Pavel Grigorjevitj D., den föregåendes brorson (1738—1821), stod i förbindelse med Linné, åhörde dennes föreläsningar i Uppsala, anlade en botanisk trädgård i Moskva, grundade där ett konst- och naturaliekabinett samt i Jaroslavl (1803) ett efter honom uppkallat lyceum. — Ni k o la j Nikitij D. (1774— 1828), sonson till Akinfij, utmärkte sig i krigen mot turkarna (1791) och Napoleon (1812), levde efter 1814 i Florens, där han bl. a. grundade ett tavelgalleri och ett hittebarnshus och där hans staty restes 1871. Hans son Pavel Nikolaje-vitj D. (1798—1840), civilguvernör i Kursk 1831—34, stiftade Demidovska priset, som 1830—1917 årl. utdelades av ryska veten-skapsakad. Om dennes bror A n a t o 1 i j D. (1813—70), se Bonaparte 18). S. Bsn. De Mille [di miT], Cecil Blount, amerikansk filmregissör (f. 1881), urspr. skådespelare, ägnade sig 1913 åt filmen, där han gjort sig ett namn som regissör, bl. a. med »Ropet från Volga» och ss. chef för filmbolaget Famous players-Lasky Corporation. G. K-g. Demimond [domimåhjd] (fra. demimonde, eg. »halv-värld»), efter A. Dumas d. y:s drama »Le demimonde» (1855), där förf, skildrar en klass av tvivelaktiga existenser, i sht kvinnor, som i levnadssätt söka efterlikna le monde, le beau-monde, men f. ö. närma sig de prostituerade; sammanfattande beteckning för kvinnor av detta slag; även: kvinna tillhörande demimonden. E. H. Deminutiv, se Diminutiv. Demirba'sch (turk., av demir, järn, och basch, huvud), järnhuvud, ett binamn på Karl XII, varmed turkarna gåvo uttryck för sin uppfattning om dennes person och karaktär. G. Rqt. Demisec [dømisä'k] (fra.), halvtorr, se Champagne. Demission [-fo'n] (fra. démission), entledigande; i sht om vissa högre ämbetsmäns, särsk. ministrars, nedläggande av sitt ämbete el. ansökan därom; ofta om ministären i sin helhet. — Verb: demissioner a, avgå från ett ämbete, begära avsked. — Jfr D i m i s-s i o n. E. H. Demiu'rg (grek. demiurgo's), en förfärdigande, verkställande person, hantverkare (jämte läkare och konstnärer tillhörande 3:e ståndet i det äldsta Ättika), byggmästare, överhetsperson (i olika grekiska stater). — I senare filosofi och i gnosticismen (se d. o.) är d. benämning på »världsdanaren», som i de gnos-tiska systemen ställdes som motsats till den himmelske guden, dels som ett neutralt mellanting mellan människorna och Gud, dels rent av som djävulen. Antisemitiska gnostiker (i sht Markion, se denne) identifierade d. med judarnas gud Jahve, som då fick bära skulden för såväl världens skapelse som för G. T:s lagstiftning. E. L. Deml, J a k u b, tjeckisk skald, katolsk präst (f. 1878), har utg. en rad diktböcker: »Notan-tur lumina» (1907), »Dödens stad» (1912), »Mina vänner» (1913), »Dödsdansen» (1914) m. fl. samt till tjeckisk vers övers. Bonaven-turas dikt »Näktergalen». Sina böckers utstyrsel har D. på ett synnerligen konstnärligt sätt själv ombesörjt. Innehållet utmärker sig för en älskvärd blidhet. Hans ideal är den hel. Frans av Assisi. Agr. Demmi'n, stad i preussiska prov. Pommern, vid föreningen av floderna Trebel och Tollense med Peene, s. om Stralsund; 12,618 inv. (1925). — D. var under 1600-talet starkt befäst, intogs av Gustav II Adolf 1631 och innehades sedermera under 90 år av svenskarna, betydelsefullt i egenskap av pass- och gränsfäste mellan sv. Pommern och Mecklenburg. Två gånger under denna tid intogs D. tillfälligt av fiender, näml. 1659 av en brandenburgsk och 1676 av en dansk-österrikisk-brandenburgsk här. Efter Vorpommerns avträdande till Preussen 1720 var D. fortfarande gränsfäste, nu på preussisk sida, och blev ss. sådant ett naturligt anfalls-objekt vid Sveriges senare krig i Tyskland, så under sjuåriga kriget (1756—63) och under kriget 1807, vid vilka tillfällen fästet tidvis innehades av Sverige. Bild sp. 81. O. Hj.; T. H-m. Demmler, Georg Adolf, tysk arkitekt och politiker (1804—86), byggde i Schwerin i fransk renässansstil det på sin tid berömda slottet, som också fått en viss betydelse för Sverige (genom H. Zetterwall); blev som demokratisk politiker förföljd och övergick tidigt till socialismen. E. W. Demobilise'ring, återgång från krigs- till fredsfot och i samband därmed stående åtgärder såväl beträffande stridskrafter som beträf — 79 — — 80 —