DEMOKRATI nådde stridigheterna inom partiet sin kulmen, och två grupper, den ena ledd av Adams och Clay, den andra av A. Jackson och Calhoun, bekämpade varandra. Den sistnämnda vann 1828 års val. Då den inträffade brytningen blev definitiv, övertog Jacksons och Calhouns grupp det äldre republikanska partiets traditioner, och dess medl. benämndes med det namn, d., som redan tidigare varit i bruk. Adams’ och Clays anhängare antogo inom kort namnet whigs (se d. o.). Av det politiska arv, som d. övertagit från Jefferson och hans republikanska parti, omhuldade särsk. Calhoun och hans anhängare i södern tanken om de olika staternas särrättigheter, medan A. Jackson och hans anhängare i västern förfäktade Jeffersons ekonomiska principer och partiets radikala grundsatser. Redan 1830-talet utmärktes av stridigheter mellan partiets olika element. Sedan slavfrågan på 1840-talet börjat kasta sin slagskugga över politiken, blev spänningen inom partiet alltmera markant. Dess majoritet, rädd att mista sina anhängare i södern, förde väl i regel en mot denna välvillig politik, men detta följdes av fronderingar och utbrytningar av d. i n. och v. (barnburners, free-soilers, anti-nebraska-d.). Den ofta förekommande skildringen av d. ss. slaverivänner och syd-statsmän, är så schematisk, att den ger en direkt falsk bild av läget. Sedan Kansas-Nebraskafrågan (se d. o.) uppdrivit lidelserna, skedde vid 1860 års partikonvent t. o. m. en brytning mellan de flesta nordstats-d., som nominerade Douglas till presidentkandidat, och sydstatsdemokraterna, som till sin kandidat korade Breckinridge. Splittringen medförde, att Lincoln, det nya republikanska partiets kandidat, valdes till president, varefter följde unionens sprängning och inbördeskriget. Berövade det mäktiga stödet av sydstaterna, kunde dock nordstats-d. spela en ganska betydande roll under kriget ss. anhängare av en uppgörelse med södern (copperheads); efter krigets slut motsatte de sig våldspolitiken gentemot de besegrade och bekämpade den korrumperade republikanska styrelsen. Vid presidentvalen 1884 och 1892 segrade deras kandidat Cleveland; han lyckades dock endast partiellt genomföra d:s program, som gick ut på frihandel och förvaltningsreformer. Efter Cleveland blev Bryan d:s förgrundsfigur; vid partikonventet 1896 genomdrev han ss. ledare för partiets vänsterflygel, att partiet upptog fri silvermyntning på sitt program. De s. k. gulddemokraterna lämnade partiet, som vid valet led ett kännbart nederlag. Detta följdes av nya nederlag — partiets förnämsta programpunkter rörde tullfrågan och utrikes politiken, vari de voro motståndare till imperialism— intill 1912, då d. till följd av splittring bland republikanerna hemburo segern med Wilsons val. Dennes omval 1916 var partiets senaste seger i ett presidentval. Däremot ha de ofta haft framgång vid kongressval — så t. ex. vid de senaste valen 1930 — samt framför allt vid lokala val. Genom allians med fronderande grupper bland republikanerna (progressister) spela d. i unionens, församlingar en betydande roll, ofta även när de befinna sig i minoritet. Partiets relativt ringa betydelse efter inbördeskriget beror i främsta rummet på att det mist sitt gamla fäste i västern; det domineras numera huvudsaki. av två från var.andra vitt skilda grupper: den ena utgöres av sydstaternas genuint anglosaxiska befolkning (the solid south), den andra framför allt av ej helt amerikaniserade (iriska och romanska) element kring Tammany hall. Varje partikonvent utgör en krigsskådeplats mellan dessa två grupper, som i nästan allt stå skarpt emot varandra: protestanter mot katoliker, 100-procentsameri-kaner mot immigranter, lantbefolkning mot storstadsbefolkning, torra mot våta. Då det senaste partikonventet 1928 nominerade Al Smith till presidentkandidat och denne ss. valparoll framför allt upptog kravet på sociala reformer, betydde detta ett nederlag för partiets sydstatselement och en seger för partiets demokratiska och våta element. Det hade till följd en begynnande vacklan inom the solid south; i de stater, som kunna betecknas ss. dettas utmarker, segrade republikanerna. Tydligen befinner sig det demokratiska partiet i ett viktigt utvecklingsstadium av sin långa och växlande tillvaro. B. Demokrati' (till grek, demos, folk, och kratei'n, härska), folkvälde, är i politisk mening den styrelseform, enl. vilken högsta makten i en stat åtm. i princip vilar hos massan av fria medborgare. — Den d., vi möta i vissa av antikens stater, var »omedelbar», i det medborgarna direkt å den allmänna folkförsamlingen deltogo i vårdandet av statens angelägenheter. De fria männens beslutanderätt på tingen i de germanska länderna var likaledes ett uttryck för omedelbar d. I några av de mindre schweiziska kantonerna har denna form av d. fortlevt ända till våra dagar. — I den mån samhällslivet blir mera invecklat, kan, åtm. i större demokratiska stater, den allmänna folkförsamlingen ej anses lämpad att handha statsangelägenheterna, vilkas handläggning i stället överlämnas till av folket valda representanter. Man talar i så fall om en representativ el. medelbar d. Det är i denna — 83 — — 84 —