DEMOKRITOS form, den moderna d. i allm. förekommer. För dess utformning har, vad Europa beträffar, franska revolutionen varit av genomgripande betydelse. Även inom den kommunala självstyrelsen har den representativa d. i modern tid vunnit ökad terräng. Beträffande den politiska d. märkes, att det representativa styrelsesättet i allt flera länder kommit att modifieras genom den allmänna folkomröstningen (referendum, se d. o.), varigenom folkets stora massa får tillfälle att i aktuella spörsmål direkt göra sin röst hörd. — I den representativa d. blir givetvis vad som rör rösträtt och valsätt av central betydelse. Den allmänna och lika rösträtten ss. grundval för folkrepresentationens el. åtm. endera kammarens sammansättning har i de flesta fall varit det slutliga målet för de demokratiska strävandena. I senare tid har det blivit allt vanligare att jämsides härmed tillämpa ett proportionellt valsätt som garanti för att även minoriteternas önskemål mera skola komma till sin rätt. Sverige kan tjänstgöra som ex. på hur demokratiens segertåg markerats genom reformer i båda dessa avseenden. — Ett annat viktigt spörsmål i demokratiskt styrda länder är frågan om regeringsbildningen. I U. S. A., vars statsskick länge gällde för att vara typen för den representativa d., har man ganska följdriktigt tillämpat en maktdelnings-teori, som låter den styrande makten, här representerad av den folkvalde presidenten, vara i möjligaste mån självständig gentemot den lagstiftande. I parlamentariskt styrda stater är folkrepresentationen el. — i länder med två-kammarsystem — den tongivande kammaren den politiska maktens brännpunkt. Då regeringen här måste stödja sig på den av ett el. flera partier bestående parlamentariska majoriteten, framstår d. här ss. en »flertalsdemo-krati», där den rent numerära principen blir av utslagsgivande betydelse. På gr. av att det parlamentariska styrelsesättet fungerat mindre väl i vissa demokratiskt styrda länder, särsk. i sådana där folkets allmänna politiska mogenhet varit ringa el. nationella motsättningar stört sam-hällslugnet, har den politiska d. mångenstädes råkat i misskredit. Den har på sina håll utmynnat i diktatur, varpå Italien f. n. torde vara det bästa ex. Världskriget, som ledde till d:s seger i flera länder, har även medfört uppkomsten av sådana antidemokratiska riktningar som bolsjevism och fascism (se d. o.). Man talar därför i våra dagar ofta om »demokratiens kris». —• En av anmärkningarna mot den moderna d. är, att den ej ger den stora mängden av medborgare någon verklig makt, utan snarare gör massan till redskap för ett fåtal. Ej ens vid själva valtillfällena få medborgarna tillfälle att utöva något egentligt inflytande på gr. av partiledningarnas dominerande inflytande och partiprogrammens ofta rätt vaga karaktär. Partierna själva betecknas ss. mer el. mindre artificiella skapelser, vilka borde utbytas mot grupperingar, som mera »organiskt» anpassa sig efter samhällets sociala struktur (»intresserepresentation», se d. o.). Härifrån kommer man lätt över till ett underkännande av själva den demokratiska jämlikhetsidén ss. sådan. Häremot invändes följande: någon allmängiltig kritik mot d. kan ej resas, då problemläget växlar från stat till stat. Om partilivet urartat i U. S. A., så kan detta bero på spec. amerikanska förhållanden o. s. v. Trots sina brister torde d. vara den hittills bästa lösningen på nutidens styrelseproblem. Den väcker intresse för det allmänna hos den stora massan av medborgare, skapar samhälls-solidaritet och bereder möjlighet för verkligt framstående förmågor, i vilka folklager de än finnas, att framgångsrikt tjäna samhället. D. synes vara den t. v. »enda utvägen att tillfredsställa ett behov hos nationen, som är av alldeles enahanda art som den enskildes behov att vid vuxna år bli myndig, råda över sig själv och sitt gods» (Staaff). — Litt.: K. Staaff, »Det demokratiska statsskicket» (2 bd, 1917); J. Bryce, »Modern democracies» (2 bd, 1921); G. Löwegren, »Kampen kring staten» (1929). — Jfr Industriell demokrati. J. E. N. Demokra'tische Vereinigung [-al'-], tyskt politiskt parti, grundades 1908 av Th. Barth, R. Breitscheid och v. Gerlach ss. uttryck för en opposition mot B. von Bülows »blockpolitik». D. V. uppgick 1910 i Fortschrittliche Volkspartei (se d. o.). [Arrh.] Demokratiska genombrottet. Det demokratiska styrelsesättet har långsamt men oavlåtligt vunnit fäste i Sverige. Särsk. märkbara och avgörande framsteg ha gjorts vid 3 tillfällen, näml, då den första vänsterministären bildades av K. Staaff (nov. 1905), då efter »jordskredet» vid valen 1911 den andra Staaffska ministären trädde till och slutl. genom den Edénska ministärens tillkomst 1917 och författningsrevisionen 1918—21. Händelserna 1911 torde av samtiden ha betraktats som det egentliga (ehuru ej definitiva) »d. g.». E. T hs. Demo'kritos, grekisk filosof (o. 430—o. 371 f. Kr.), f. i Abdera, jämte sin lärare Leukippos grundare av den antika atomismen. Genom vidsträckta resor och omfattande studier förvärvade D. kunskap på alla vetandets områden och författade för den grekiska vetenskapen grundläggande verk i fysik, matematik och teknik liksom i etik, musik, poesi, medicin, lant — 85 — — 86 —