DEMOLDER bruk, måleri, krigskonst, grammatik och fone-tik, vilka tjänat många senare filosofer, särsk. Platon och Aristoteles, som källor. Blott brottstycken finnas bevarade. Enl. D. utgår den sanna kunskapen visserligen från sinnena, men uppnås blott genom det tänkande, som hos tingen kan skilja mellan de av de yttre sinnena iakttagna, endast subjektiva egenskaperna och den bakomliggande verkligheten. I motsats till Parmenides är för D. detta egentliga vara icke en stillastående enhet, utan en rörlig mångfald. Oändligt många odelbara atomer av oändligt olika gestalt virvla i det oändliga tomma rummet i oändlig rörelse och framkalla oändligt många världar i oändlig växling. Lika fogar sig mekaniskt till lika; det kan man iakttaga vid »sållning av korn och på stenarna i bränningen; ty i det förra fallet ordnar sig vid sållets rörelse ärta till ärta, korn till korn och vete till vete; i det senare däremot rullas vid vågornas slag avlånga stenar till avlånga, runda till runda, som om tingens likhet utövade en viss dragningskraft på dem.» Så förena sig de tyngre atomerna och bilda jorden, under det att de finare luft- och eldatomerna trängas utåt och jorden, som blir allt fastare, pressar de små vattenatomerna ut ur sig. Själen består av glatta, fina och runda atomer, som kroppen andas in ur luften och som framkalla organismens rörelse. Människan utvecklar sig småningom ur det djuriska tillståndet till kulturvarelse, och vi finna hos D. de första ansatserna till en kulturfilosofi. Genom att uppställa en teori om själsatomer skapar D. en grund för själarnas, andarnas och gudarnas existens, vilka finnas i oändligt stort antal och uppenbara sig för människorna i »bilder». Därmed möjliggöres en etik, i vilken det själsliga härskar över det kroppsliga. Det högsta goda är en på ett glättigt sinnelag vilande lycksalighet. Därför ställdes D. som den »leende» filosofen i motsats till Herakleitos (se denne) som den »gråtande». Ur denna grundstämning härflyter visheten i de många bevarade uttalandena av D. Hans atomlära fortsättes i oavbruten linje över Epikuros, Lucretius, Galilei och Gassendi ända in i nutidens kemi; jfr A t o m i s m. Fragmenten av hans skrifter ha samlats av H. Diels, »Die Fragmente der Vorsokratiker», 2 (4 Aufl. 1922); W. Nestle, »Die Vorsokratiker. In Aus-wahl übersetzt und herausgegeben» (2 Aufl. 1922). — Litt.: P. Natorp, »Die Ethika des D.» (1893); A. Dyroff, »Demokritstudien» (1899;; I. Hammer-Jensen, »Den ældste Atomlære» (1908); K. Joel, »Geschichte der antiken Philo-sophie», 1 (1921). [A. N.] Demolder [damåldä'r], Eugène, belgisk skriftställare (1862—1919), skrev av målerisk åskådlighet kännetecknade berättelser, »Le royaume authentique du grand saint Nicolas» (1896), »La légende d’Yperdamme» (1896—97), samt romaner. Mest känd torde vara »La route d’émeraude» (1899; sv. övers. 1923), i vilken Rem-brandt och hans omgivning tecknats. [P. Mg.] Demole'ra, fullständigt rasera befästningar, byggnader, broar o. d. Jfr Demantelera. Demolins [domåla'], E d m o n d, fransk sociolog (1852—1907). Urspr. en av Le Plays lärjungar, kom D. senare under H. de Tour-villes inflytande och utgav från 1886 jämte denne »La Science sociale». På skolväsendets område har D. gjort en betydande insats bl. a. genom sin 1899 inrättade uppfostringsanstalt i slottet des Roches. Bland D:s’ skrifter märkas: »Ä quoi tient la supériorité des anglo-saxons» (1897), »Les framjais d’aujourd’hui» (1898), »L’éducation nouvelle» (1898), »Les grandes routes des peuples» (2 bd, 1901—03) och »L’organisation du travail» (1904). T.E-r. DemoTl, R e i n h a r d, tysk zoolog (f. 1882), prof, vid tekniska högsk. i Karlsruhe, sedan vid veterinärfak. vid univ. i München, direktör för biologiska försöksanstalten och för inst. för insjöforskning i Langenarden vid Bodensjön, har i sina arbeten behandlat sinnesorganen hos evertebrater och fiskars biologi. O. C-n. Demon [om ond ande o. d. vanl. demå'n; i betydelsen »lägre guda- el. andeväsen» el. »genius» ofta dä'mon el. de'mon] (lat. dæmon, från grek. dai'mon). I den grekiska religionen är daimon redan hos Homeros beteckningen på en gudomlig makt, som (i motsats till den egentlige guden, theo's) är odefinierbar och opersonlig, gudomen betraktad som makt, icke som individ. I regel uppträder denna d. plötsligt och olycksbådande, hindrande el. befordrande människornas handlingar. Då d. verkar skild från den medvetna viljan, betraktas den ofta som ett mystiskt »andra jag», som bestämmer över människan i avgörande ögonblick, där hennes eget handlingssätt är henne själv oförklarligt. Härav folktron, att människan från födelsen till döden ledsagas av dels en god, dels en ond d., den förra som skyddsande, den senare som förförare (se Genius). Filosoferna gjorde detta till psykologi. Sokrates finner sålunda hos sig själv en varnande d., Platon ett högre jag; stoikerna förklarade d. som den gudomliga gnistan i människan. Samtidigt — men redan hos Homeros och i sht hos tragikerna — utvecklade sig d.-begreppet abstrakt till att beteckna gudarnas makt över huvud och i sht ödets hemska makt. Mot slutet av forntiden, under den hellenistiska perioden, då folktrons, av filosofien upplösta, mytologiska gudar ersattes av ett virrvarr av d., som rådde — 87 — — 88 —