DE MORNAY över naturens och livets händelser, medan själva gudamakten uppfattades panteistiskt el. mo-noteistiskt, utvidgades begreppet d. ytterligare och kom småningom att beteckna onda andar, djävlar, dock aldrig spöken. Demonisk betyder därför djävulsk el. hemsk, d e m o n o-1 o g i läran om onda andar el. djävlar. Jfr Animism och Djävul. — Litt.: M. P. Nilsson, »Daimon» (1918); O. Jakobsson, »Dai-mon och Agathos Daimon» (1925). E. L. Denionetise'ring, åtgärd varigenom ett metallmynt förlorar sin karaktär av lagligt betalningsmedel. Tidigast skedde en d. i England 1798, då regeringen förbjöd den fria präglingen av silvermynt. Införandet av guldmyntfot i länder med silvermyntfot el. dubbel myntfot (se Myntväsen) innebär alltid en d. av silvret. Ss. skiljemynt kunna däremot silvermynten användas även efter d., men göras då i allm. något mindervärdiga. Så äro t. ex. i Sverige 2- och 1-kronorna endast skiljemynt, och ingen är skyldig att i betalning mottaga mer än 20 kr. i sådana. T. E-r. Demo'nisk, som sammanhänger med el. härrör från en demon el. demoner; övermänsklig, utomordentlig; djävulsk, satanisk, hemskt tjusande. Jfr Demon. Demonologi', se Demon. Demonomani', besatthet. Tankevillor, alt den sjuke var besatt av onda andar, uppträdde i forna dagar ej sällan vid sinnessjukdomar (se d. o.) med klyvningsfenomen. S-m. Demonstration [-fo'n] (till lat. demonstra'tio, till demonstra're, visa), förevisning (jämte förklaringar; oftast i vetenskapligt syfte), utredande; bevisföring (se Bevis); på ett mera uppseendeväckande sätt ådagalagd meningsyttring el. protest, ofta i form av massuppträ-dande (genom tåg, procession o. d.). E.H. 1) Krigsv. D. innebär att genom vanl. anfallsvisa truppsrörelser söka vilseleda motståndaren om egen avsikt, ss. beträffande anfallsriktning, huruvida anfall, försvar el. återtåg avses, om innehavd terräng hålles besatt med endast svagare krafter o. s. v. Den nutida flygspaningen har oftast möjlighet att genomskåda ett demonstrativt uppträdande, varför dettas värde kan anses minskat. E. O. B. 2) Log., ett bevis, som ådagalägger ett påståendes sanning genom att föra det tillbaka på åskådningen; enl. Locke näst intuitionen (se d. o.) den vissaste kunskapsarten; hos Kant beteckning uteslutande för det apodiktiska beviset. Jfr Bevis. A. N. Demonstrativ [-ti'v el. -må'n-] (till lat. de-monstrati'vus), eg. utvisande, påpekande (se Pronomen); avsiktligt uppseendeväckande el. påfallande, ostentativ. Demonstre'ra, se Demonstration. Demonte'ra, förstöra artilleripjäser, embra-syrer, beklädnadsmurar o. d. genom frontal eld från flackbanepjäser. Demopoliti'k, av R. Kjellén (se denne) använd term för den gren av statskunskapen, som handlar om befolkningen i en stat. D. indelas enl. Kjellén i etno-, pletho- och psyko-politik, allteftersom folkslaget, folkstocken el. folksjälen komma i betraktande. J. E. N. Demoralise'ra (fra. démoraliser, av dé-, lat. dis-, i sär, åtskils), sedligt fördärva; förorsaka osäkerhet el. förvirring i börsaffärer, på han-delsmarknad o. d.; upplösa disciplinen hos (trupp o. d.). Subst.: demoralisation. E.H. De Morgan [domä'gan], A u g u s t u s, engelsk matematiker och logiker (1806—71), prof, vid University college i London 1828—31 och 1836—66. Jämte W. Hamilton och G. Boole (se dessa) har D. infört läran om predikats-begreppets kvantificering (se d. o.) i logiken samt utvecklat en egen teori för relationernas logik. Genom sin lärarverksamhet och stiftandet af London mathematical society har D. därjämte haft stort inflytande på matematikens utveckling i England under det gångna årh. — Verk: »The elements of algebra» (1835), »Essay on probabilities» (1838), »Formal logic» (1847). —• Litt.: S. De Morgan, »Memoir of A. De M.» (1882). A.N.;H.D. De Mornay [da mårnä'], Charles, fransk adelsman i sv. tjänst (d. 1574). D. var huge-nott, hade deltagit i en fransk hjälpexp. till Skottland och kom i sv. tjänst 1557. Till en början användes han i diplomatiska uppdrag i Polen 1558 och därefter i Danmark, där han underhandlade med den franske gesanten Danzay, samt för de engelska giftermålsunder-handlingarna. Hos Erik XIV stod D. i hög gunst och sändes som sändebud till Frankrike och Skottland. Därefter användes han särsk. i militär tjänst. 1562 sändes han att avlösa Klas Kristersson Horn som befälhavare i det estländska kriget, var 1563 påtänkt som ledare för Eriks krigsföretag mot hertig Johan och hade 1563—66 höga befäl i nordiska sjuårskriget, särsk. i Småland. Han blev slagen vid Mared 1563, var befälhavare å det erövrade Varberg 1565 och tillfångatogs 1566 under en rekognoscering. Ehuru Erik yttrat om D., att han »hellre ville sitta hemma än något ansenligt mot fienden uträtta», stod han dock i regel i gunst hos denne. 1571 frigavs han och blev högt betrodd hos Johan III men planerade 1573—74 att befria den fångne Erik. 1574 förband han sig i denna avsikt med skotska legotrupper i sv. tjänst. Johan skulle avsättas, och senare rykten visste t. o. m. berätta, att mord — 89 — — 90 —