DEPÄFARTYG 2) Sjökrigsv., ö r 1 o g s-d., replipunkt för flottans fartyg, där reparationer samt förråds-och personalkompletteringar i mindre skala kan äga rum; ubåt s-d., detaljorganisation under örlogsvarven, omfattande personal för översyns-arbeten och provturer med de ubåtar, som icke äro rustade för expedition. Sv. flottans ör-logs-d. äro Göteborg och Gustafsvik, ubåts-d. finnas i Stockholm, Karlskrona och Göteborg H. S-k. Depå'fartyg, i flotta ingående specialfartyg, vilka tjäna till förläggningsplats för besättningarna på ubåtar, minsvepningsfartyg och flygbåtar, när dessa icke äro i verksamhet, och å vilka reservförråd av ammunition, bränsle och proviant för dessa farkoster äro upplagda. D. utgöras vanl. av gamla stridsfartyg, där för-läggningsutrymmen, reparationsverkstäder och förrådsrum inrättats på bekostnad av stridsdugligheten. — D. i sv. flottan äro f. n. »Dristigheten» och »Svea». H.S-k. Depå'fynd är den sammanfattande benämningen på i jorden — dock ej i gravar —, mossar, källor el. andra vattensamlingar anträffade, avsiktligt nedlagda fornsaker från sten-, brons- el. järnåldern. De kunna utgöras av enstaka föremål men bestå vanl. av ett flertal, ant. av samma el. olika slag, ss. redskap, vapen, smycken, kultföremål o. a. D. äro icke sällan nedlagda i kärl (metall, lera, trä) el. ha på annat sätt varit omhöljda. Ovan jord markeras fyndplatsen stundom av en sten, en kulle el. dyl. Ss. d. i egentlig mening betecknar man dem, som ha karaktär av undangömda värdesaker, avsedda att åter bringas i dagen. Gjut- och smidesfynden äro sammansatta av sönderbrutna metallföremål — råvaror till omsmältning och nysmide. Den märkligaste grup, pen utgöra votivfynden, ägnade ant. de döda el. gudomliga makter. Ss. uttryck för en frukt-barhetskult tolkas vanl. fynden från källor och vattendrag. Såväl i fråga om dyrbarhet som vetenskapligt intresse tillhöra d. den viktigaste delen av Europas fornfynd. — Litt.: S. Müller, »Vor Oldtid» (1897). G. Em. Depå'fästning, se Förrådsfästning. Depå'handel el. stum handel kallas en bland primitiva folk gängse form av varuutbyte, som tillgår så, att den ena parten nedlägger sina bytesvaror på ett bestämt ställe och drager sig tillbaka, varefter andra parten kommer till och efter att ha besett varorna nedlägger ersättning för dem. De, som önska varuutbyte, giva ofta signal på ett el. annat sätt för att tillkalla de andra. D. förekommer ännu vid de lägst stående folkens handel med sina kulturellt överlägsna grannar, vilka de ej önska komma i personlig kontakt med, t. ex. hos vedda på Ceylon, de afrikanska dvärgfolken och de primitiva jägarfolken på Borneo och Sumatra. G. B-r. De Quincey [da kQfnsi], Thomas, engelsk förf. (1785—1859), främst känd för sina »Con- fessions of an Eng-lish opium-eater», ett kaleidoskop av självbekännelser, kulturkritik och spirituellt småprat (tr. 1821 i »London magazine», 1822 i bokform; senaste sv. övers. 1926), med dess fortsättningar »Suspiria de profundis» (1845) och »Aulobiographic sketches» (1853).Hans övriga skrifter utgöras av filosofiska och litteraturkritiska essayer (mest i »Blackwood magazine»), noveller (t. ex. »Klosterheim», 1832) och den betydande nationalekonomiska avh. »The logic of political economy» (1844). — D. var en ända till ytterlighet konsekvent företrädare för den litteraturkritik, som under romantikens yngre generation uppstod med W. Hazlitt (se denne) och tog sikte enbart på diktarens egen personlighet ss. förklaringsgrund, med bortseende från normer och yttre fakta. Stilistiskt anslöt sig D., liksom Hazlitt, till Elisa-betstidens smak, vars alla resurser han drev upp till en blossande rikedom, som övat stort inflytande på den engelska prosans senare utveckling. — »Collected writings» utg. bl. a. 1889 —90 (av D. Masson). — Litt. A. H. Japp, »D.» (1879); D. Masson, »D.» (1881); H. S. Salt, »D.» (1904); H. Richter, »D.» (i »Englische Studien», 58, 1924). Lff. Derain [darå'], André, fransk målare (f. 1880). Till en början höll D. i likhet med den efter Matisses principer arbetande gruppen Les fauves sina tavlor i planet. Efter 1906 fann han närmare kontakt med Cezannes måleri och återgick till en tredimensional uppbyggnad av bilden. Särsk. med ljusets hjälp fingo tingen sin kroppslighet. Utan att överge sitt fasta konstruktionsschema kom D. närmare naturen. En mjuk harmoni präglar hans bästa bilder, vilka, särsk. under senare år, få en mörk, tung färggivning. I Kunstmuseet, Köpenhamn, finnas 17 bilder av D. Bild se sp. 129. K. E. S. Dera Ismail Khan [di'ra izmai'1], huvudstad i distriktet D. I. K., North West Frontier pro-vince, n. v. Brittiska Indien, 7 km. v. om Indus på en genom kanaler bevattnad slätt med bomulls- och veteodling. Från D. går över — 127 — — 128 —