déroulède som ständiga frånvaro deputationens ledande man. Som sådan kan han tidvis betraktas som Sveriges egentlige finansminister; han vistades 1716—17 långa tider i Lund, där han föredrog ärendena direkt för konungen. I en del fall synas de av rikets nödläge framtvungna, ofta i den enskildes rättigheter djupt ingripande åtgärder, som nu tillgrepos, ha förefallit D. alltför långtgående. När D. efter Karl XII:s död häktades och jämte Goertz ställdes till ansvar för Upphandlingsdeputationens åtgärder, anfördes till hans försvar, att han sökt avstyra flera av dessa. 1720 lösgavs D. men dömdes 1721 av ständernas kommission att återbetala betydande summor, som man ansåg, att han med orätt tillgodogjort sig. Hans politiska bana var därmed slut. Han skall en tid ha varit i kejserlig tjänst men tillbragt sina sista år i armod. P. S. 2) Magnus von D., riksgreve, dansk diplomat (1765—1848), auskultant i räntekammaren 1787, kammarherre hos Kristian VII 1794—95, sändebud i Stockholm 1810—12, i Dresden 1812—15 och i Madrid 1815—25. Ss. Danmarks representant i Stockholm verkade D. livligt för den danske konungens val till sv. tronföljare men begick en oförsiktighet och rappellerades. B. Dernburg, tysk-judisk släkt. 1) Heinrich D., jurist (1829—1907), prof, i Zürich 1854, i Halle 1862, i Berlin 1873, från 1866 medl. av preussiska herrehuset. Genom sin praktiska läggning har D. satt djupare spår i sitt lands juridiska forskning och rätts-liv än andra samtida. Hans »Pandekten» (3 bd, 7 Aufl. 1901—03) ersatte Windscheids lärobok i romersk rätt vid univ., och hans »Das bür-gerliche Recht des deutschen Reichs» (5 bd, 4 Aufl. 1908—15) har övat stort inflytande även utom Tyskland. E. K. 2) Friedrich D., den föregåendes bror, publicist och politiker (1833—1911), bekämpade som ledare för hessiska framstegspartiet R. v. Dalwigks (se denne) politik, medl. av tyska riksdagen 1871—81, huvudred, för »Na-tionalzeitung» 1875—90, senare knuten till »Berliner Tageblatt». D. utgav även reseskildringar och romaner. Arrh. 3) Bernhard D., den föregåendes son, politiker (f. 1865). Efter karriär i bankvärlden blev D. 1906 direktör för utrikesministeriets avd. för kolonierna och i febr. 1907 (efter »hot-tentottvalen») statssekreterare, vilken post han beklädde till 1910. 1913 blev D. medl. av preussiska herrehuset, valdes 1919 till medl. av konstituerande nationalförsamlingen och var april—juni 1919 finansminister och v. ministerpresident i kabinettet Scheidemann. D. före trädde tyska demokratiska partiet, framstegs partiets nya benämning i republiken. Arrh. Der neue Weg, sedan 1909 organ för den tyska sammanslutningen av teateranställda, Genossenschaft deutscher Bühnenangehörigen (se d. o.). Dernier cri [därnje kri'], se C r i. Derome [darå'm], Nicolas Denis, fransk bokbindare (1731—88), tillhörde en berömd parisisk bokbindarfamilj och var yngste son till Jacques AntoineD. (d. 1761). D. arbetade till en början i den s. k. dentelle-stilen, motsvarande rokokon inom det övriga konsthantverket, men övergick under 1770-talet till en mera klassicistisk utsmyckning av sina arbeten. E. F. F. Déroulède [derolä'd], Paul, fransk politiker och skriftställare (1846—1914), debuterade redan mycket ung som förf., deltog som frivillig i kriget 1870 samt befordrades till löjtnant. D. vägrade godtaga Frankfurt-freden samt vigde sin penna och sitt liv åt revanschtanken. Han offentliggjorde 1872 »Chants du soldat», 1875 »Nou-veaux chants du soldat», senare en del dramer, i vilka samtliga skrifter han ofta teatraliskt vädjar till fosterlandskänslan, dock alltid med sann entusiasm. 1882 stiftade han Ligue des patriotes, vars ordf, han blev 1885, företog 1886 en resa i Ryssland, anslöt sig efter återkomsten till kretsen kring general Boulanger, deltog i propagandan för denne samt bidrog till hans förskjutning åt h. Deputerad 1889, kvarstod han som en av boulangis-mens sista kämpar samt ingrep lidelsefullt men omdömeslöst i Panamaskandalen, varunder han genom anklagelser bl. a. mot Clemenceau sökte komma den parlamentariska republiken till livs. Då hans patetiska anklagelserop icko funno gensvar, nedlade han sitt mandat 1892, återvaldes 1898 och tog med häftighet del i Drey-fusaffären, i vilken han hävdade, »att frågan om Dreyfus’ skuld kan vara tvivelaktig, men så icke den om Frankrikes». I samband med Félix Faures begravning 1899 sökte han förmå general Gosset att med två reg. tåga mot Élyséepalatset och företaga en statskupp för införande av en »plebiscitär republik». Kuppen misslyckades, och D. beskyllde senare rojalis-terna därför. Seinedomstolen frikände D., men några mån. senare ånyo häktad, ställdes D. — 141 — — 142 —