DÉSARGUES vitj, rysk skald (1743—1816). Son till en i små omständigheter levande officer i Kazan, fick D. en bristfällig uppfostran, varefter han från simpel soldat tjänade sig upp till officer 1773. Efter att ha utmärkt sig i kampen mot Puga-tjovs uppror övergick D. 1777 i civiltjänst. 1776 hade han utgivit sin första bok, en samling oden, mest övers., de flesta från tyskan, det enda främmande språk, han haft tillfälle att under barndomen lära. I vidare kretsar blev han först 1779 bekant genom sitt »Ode med anledning av furst Mestjerskijs död«, en praktfull dikt av malmfull klang. Horatius, som han börjat studera, var här hans främsta mönster. Tidigare hade D. diktat huvudsaki. i Lomo-nosovs stil. Sitt egentliga rykte fick han dock först genom odet »Felitsa», som han 1782 offentliggjorde i Petersburg-akad:s tidskr. Dikten är riktad till en ädel kirgisisk kungadotter som en hyllning från en av hennes egna. I verkligheten är det emellertid Katarina II, som besjunges. Den hyllning, som bringas henne, sker i skämtsamt ironisk ton, och det är framför allt den frejdade härskarinnans rent mänskliga egenskaper, som framhållas. Genom Katarinas gunst fick D. flera förtroendeposter, på vilka han emellertid åstadkom rätt mycken oro. 1791 blev han kejsarinnans statssekreterare. På närmare håll förlorade D. hänförelsen för sin »Felitsa», vilken å sin sida snart kände sig uttråkad av sin skyddslings alltför stora beskäftighet. 1793 avlägsnades han från hovet genom utnämning till senator. Efter ett decennium lämnade han helt statstjänsten och slog sig ned på ett gods i guv. Novgorod. Här till-bragte han till sin död ett lugnt och epiku-reiskt liv, vilket han besjungit i ett av sin ålderdoms bästa poem, »Till Eugen, livet på Zvanka» (1807). In i det sista var han poetiskt verksam och dog (1816) efter att just ha nedskrivit en pompös strof till »Ode över dödligheten». Trots tankar från antik filosofi och strävan efter klassisk stilstränghet var den från tatarer härstammande D. en i mycket barbarisk natur. »Hans genius tänkte på tataris-ka», har hans store efterföljare Pusjkin yttrat. — Litt.: Biogr. (på ryska), red. av J. Grot (2 bd, 1880—83). Agr. Desaggrega'tor, se Desintegrator. Desaguadero [SäsagQaÖä'rå], flod i v. Bolivia, rinner från Titicacasjön i s. ö. riktning till saltsjön Lago de Poopö, vars huvudtillflöde den är. Flodtrafik med flatbottnade ångare. Desaides [døzä'd], N., fransk kompositör, se D e z è d e. Desaix de Veygoux [døsä' da vägo'], Louis Charles Antoine, fransk fältherre (1768—1800), officer i den kungl. armén, slöt sig genast med entusiasm till revolutionen men undgick dock med nöd giljotinen. Han avancerade raskt, var redan 1794 generallöjtnant och utmärkte sig under fälttågen i Tyskland 1795—97. Därpå trädde han i förbindelse med Bona-parte och åtföljde honom till Egypten. I slaget vid pyramiderna fick D. bära den största tyngden av mamluc-kernas anfall, och sedan erövrade han på egen hand övre Egypten. Under fälttåget i Italien 1800 förvandlade D. genom att med klokt omdöme marschera på kanondundret och med okuvlig tapperhet föra sina trupper till anfall Bonapartes redan vissa nederlag till den lysande segern vid Marengo men föll själv, träffad av en kula i hjärtat. D. är vid sidan om Hoche den mest strålande hjältegestalten bland Napo-leons samtida. — Litt.: C. Desprez, »D.» (1884). P. S. Desamide'ring, desaminering, den process, varigenom en aminogrupp i en organisk förening avklyves i form av ammoniak. Viktigast är d. av aminosyror, varvid alltefter processens art förutom ammoniak oxisyror (hydro-tylisk d.), ketosyror (oxidativ d.) el. rena fettsyror (reduktiv d.) bildas. D. är ett led i de från äggviteämnen stammande aminosyrornas nedbrytning både i djurkroppen, växtorganis-men och genom bakterier. Man har härför påvisat existensen av särskilda enzym: desami-daser. Wk. Desana, sydamerikansk indianstam i n. v. Brasilien, tillhörande tukano-folkens ostgrupp vid Uaupés och Apuporis. De Sanctis, Francesco, italiensk litteraturhistoriker, se Sanctis. Désargues [deza'rg], G é r a r d, fransk matematiker, arkitekt och ingenjör (1593—1662), tjänstgjorde under Richelieu, bl. a. vid belägringen av La Rochelle 1628; sedermera drog han sig tillbaka till Paris, där han ägnade sig åt sitt matematiska arbete. D. utbildade de perspektiviska måttbestämningarna till en all — 145 — — 146 —