la guerre» (1898), »La neutralité de la Belgique» (1902). <tab>E. K.

Descartes [däka'rt], René (latiniserat: Renatus Cartesius), fransk filosof och matematiker (1596—1650), räknas vanligen som den nyare filosofiens grundläggare. Av adlig och välsituerad släkt, fick D. god undervisning i jesuitkollegiet i La Flèche och kom vid unga år till Paris. De unga adelsmännens vanliga levnadssätt tillfredsställde honom emellertid icke. Han isolerade sig med tanke på sina studier och följde även senare i sitt liv valspråket: bene vixit, qui bene la'tuit (den som lever obemärkt, lever väl). Missbelåten med sina studier beslöt han att läsa i världens stora bok och gav sig på egen bekostnad i krigstjänst hos Moritz av Oranien och hos Tilly. Han deltog bl. a. i det berömda slaget vid Vita berget (1620). År 1619 upplevde han en egendomlig vetenskaplig väckelse, medan hären under en sträng vinter låg stilla i Neuburg. Han berättar, att han var »uppfylld av entusiasm och fann grundvalen till en underbar vetenskap». Så vitt man kan förstå, var det inspirationen till den analytiska metod, som han senare på ett genialt sätt använde: det gäller att uppdela problemen, tills man kommer till »de klara och enkla idéerna», som tyckas självfallna för tanken. När man funnit de enkla och klara idéerna, kan man på dem uppbygga hela vetenskapen sten för sten, liksom man uppför en byggnad på grunden. — Efter denna upptäckt tog D. avsked från krigstjänsten för att helt ägna sig åt sina studier, i kunskapsteori, matematik, fysik, astronomi, fysiologi och psykologi. Då på gr. av den kyrkliga reaktionen förhållandena i Frankrike voro föga gynnsamma för den fria forskningen, bosatte sig D. 1629 i Holland, där han levde i 20 år, sysselsatt med att utforma sin filosofi. Denna väckte ovanligt uppseende, vann stor anslutning men rönte även starkt motstånd. 1649 inbjöd drottning Kristina D. till Stockholm för att han personligen skulle undervisa henne i sitt filosofiska system. Han avled här 1650. 1661 fördes hans lik till Paris.

Sergels minnesvård över Descartes i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.

I sin uppfattning av naturen är D. dualist. Han skiljer skarpt mellan den kroppsliga världen (materien el. utsträckningen) och själen. Den kroppsliga världen har tre grundegenskaper: utsträckning, delbarhet och rörelse. Om dessa ha vi enkla och klara idéer, och utgående från dessa skola vi förstå allt, som sker i den kroppsliga världen. För kropparnas sätt att förhålla sig gälla vissa enkla lagar: inertisatsen och satsen om rörelsesummans konstans, vilken är en förelöpare till satsen om energiens bestånd. Med dem grundade D. den matematiskt-mekaniska naturuppfattningen. Av särskilt intresse är, att denna synpunkt även gäller organismerna (växter och djur). Dessa uppfattas som invecklade mekanismer. I Harveys upptäckt av blodomloppet som en mekanisk pumpningsprocess (1628) såg D. en bekräftelse av sin uppfattning. Själv hänvisade han till reflexrörelsen. Den mekaniska uppfattningen betydde en stor förenkling jämförd med medeltidens, som hade antagit dolda krafter och själar (a'nimæ), t. ex. en vegetativ själ vid förklaringen av de organiska processerna. D:s’ uppfattning fullföljdes av den moderna vetenskapen under benämningen biokemi. — I skarp motsats till det materiella satte D. själen (mens), som var immateriell (orumslig). Han föreställde sig, att kroppen och själen stodo i