äro »Discours de la méthode» (1637; sv. övers.
1918), »Meditationes» (1641), »Principia
philosophiæ» (1644), »Traité des passions» (1650);
hans »Oeuvres» äro utg. 1897—1910 (12 bd).
— Litt.: Av nyare arbeten om D. kunna
nämnas L. Liard, »D.» (1881); P. Natorp, »D:s’
Erkenntnistheorie» (1882); O. Hamelin, »Le
système de D.» (1911).
<tab>
F. Bdt; Z-n.
Descemets hinna [dəsmä's], ett lager i
hornhinnan (se d. o.).
Descende'nslära [-sen- el. -ʃen-],
descendensteori (till lat.
desce'ndere, nedstiga),
läran om att de högre organismerna under
tidernas lopp utvecklats ur lägre. Se
Utvecklingslära.
Descende'nt [-sen- el. -ʃen-], ättling,
avkomling, särsk.
jur. och
biol.
Desce'nsus Christi ad i'nferos, se
Nikodemusevangeliet.
Deschamps [däʃä'],
Eustache, även
kallad
Morel, fransk diplomat och skald (o.
1345—1404), har efterlämnat ung. 1,100 ballader,
200
rondeaux, andra lyriska dikter, två stora
ofulländade allegorier (bland dem »Miroir de
mariage») m. m., allt i en torr stil, som dock
ej saknar formella förtjänster. Även den första
franska poetiken (»Art de dictier») härstammar
från D. »Oeuvres complètes», utg. av Queux
de Saint-Hilaire och G. Raynaud (11 bd i
Société des anciens textes français, 1878—1903).
<tab>
J. V.
Deschamps [däʃä']. 1)
Émile D., fransk
diktare (1791—1871), en djärv förkämpe för
romantismens idéer
och 1824
medgrundare av tidskr. »La
muse française», där
han flitigt skrev
under sign. Le jeune
moraliste. Bland hans
arbeten märkas
diktsamlingen ȃtudes
françaises et
étrangères (1828),
innehållande övers.,
imitationer och
originalstycken; vidare
»Poésie de crèches» (1852), några noveller, ett par
Shakespeare-tolkningar samt operatexter för
Auber, Rossini, Berlioz m. fl. D. utgav 1854
sina originalskrifter i 2 bd, »Contes
physiologiques» och »Réalités fantastiques». Hans
»Oeuvres complètes» utgåvos i 6 bd 1872—74.
— Litt.: E. Bazin, »E. D.» (1874); H. Girard,
»E. D.» (1921).
<tab>
Lff.
2) Antoine (
Antony) D., den föregåendes
bror, diktare (1800—69), likaledes tillhörande
romantikerkretsen, i vars strävanden han dock
på gr. av tidigt begynnande själssjukdom ej
kom att taga mera personlig del. Utom övers.
(bl. a. »Vingt chants de Dante», 1829, ur
»Divina commedia») utgav D. ett par häften
politiska satirer samt diktsamlingarna »Dernières
paroles» (1835) och »Résignation» (1839), båda
präglade av djup melankoli.
<tab>
Lff.
Deschamps [däʃä'],
Gaston, fransk förf.
(f. 1861), mest betydande som litteraturkritiker
och reseskildrare. Bland D:s’ arbeten märkas
»La vie et les livrés» (årsvis samlade artiklar
ur tidn. »Le Temps» 1893—1903), litterära
och politiska monografier samt reseskildringar
från Grekland, Turkiet och Mindre Asien.
<tab>
Lff.
Deschampsia [deʃa'-], grässläkte, se
Tåtelsläktet.
Deschanel [däʃanä'l]. 1)
Émile D., fransk
förf. och politiker (1819—1904), tillhörde den
republikanska vänstern. Hans skrift
»Catholicisme et socialisme» (1850) kostade honom
hans professur vid École normale. Hans
vetenskapliga område var urspr. den grekiska
litteraturen. D:s huvudarbeten äro »Études sur
Aristophane» (3 éd. 1892) och »Le
romantisme des classiques» (5 bd, 1882—88).
<tab>
P. Mg.
2)
Paul D., den föregåendes son, publicist
och politiker (1856—1922), franska republikens
president. Efter
univ.-studier anställdes D.
1876 som sekreterare
hos inrikesministern
de Marcère och blev
1877 sousprefekt i
Dreux. 1885 valdes
han till deputerad
för Eure-et-Loir och
började därmed en
långvarig och
glänsande parlamentarisk
bana. D.
specialiserade sig på koloniala
och utrikespolitiska frågor. Distingerad till
utseende och uppträdande, med vidsträckta
intellektuella intressen och grundliga kunskaper,
elegant talare och sällskapsmänniska, syntes
han — utan att därför vara ämne till någon
mer betydande statsman — predestinerad till
republikens högsta värdigheter. Redan 1896
valdes han till en av deputeradekammarens
v.-presidenter och var 1898—1902 samt
1912—20 dess president. På denna krävande post
ådagalade han en diskret takt, som utjämnade
partikonflikter, och en sällspord representativ
förmåga. Vid upprepade tillfällen lanserades
hans kandidatur till republikens president, och
det var säkert för D. själv en bitter besvikelse,
att han först så sent som 1920 blev vald
därtill, då hans fysiska krafter redan voro
