DESIDERIO DA SETTIGNANO F. Gérard: Marskalkinnan Bernadotte. 1804. Hennes »Oeuvres» (2 bd, 1749) innehålla även poesier av dottern Antoinette Thérèse D. (1662 —1718), som fortsatte i moderns fotspår. — Litt.: C. A. Sainte-Beuve, »Portraits de femmes» (1892). Hj.G. Desicka'tor, se Exsickator. Desiderativ [-si'- el. -ti'v] (till lat. deside-ra're, önska), språkv., som subst., om ord, form o. d., som innebär el. uttrycker en önskan el. åstundan, t. ex. lat. emptu'rio, jag önskar köpa, till emo, jag köper. Jfr Verb. E. H. Desidera'tum (lat.), önskemål, brist el. lucka i samling o. d., som man önskar fylla; i sht i plur., desidera'ta. Deside'ria, svensk-norsk drottning (1777-— 1860). D. hette urspr. Bernhardine Eugénie Désirée Clary och var dotter till en förmögen sidenfabrikant i Marseille Fran^ois Clary och hans 2:a hustru, Fran^oise Rose Solnis. Återvänd hem från den traditionella klosterutbildningen (1793), mötte hon där medlemmar av familjen Bonaparte, som fördrivits från Korsika. 1794 gifte sig Joseph B. med D:s äldre syster Julie, och en obestyrkt familjetradition berättar, att D. en tid var förlovad med den blivande kejsaren Napoleon I, vars tillgivenhet hon aldrig förlorade. 1798 träffade hon general Jean Bernadotte och vigdes 17/a s. å. vid denne. */? 1799 föddes enda barnet, sedermera konung Oskar I; Bernadotte var då krigsminister. Under de närmaste åren var det främst D., som förhindrade en öppen brytning emellan Napoleon och maken. Sedan Bernadotte valts till sv. tronföljare (1810), begav hon sig med sonen till Stockholm 9/t 1811, men missnöjd med sin omgivning och klimatet återvände hon efter knappa 5 månader till Paris, där hon kvarstannade till 1823, även sedan hon 5/a 1818 blivit sv.-norsk drottning. Hon bodde under denna tid i det palats vid Rue d’Anjou Saint Honoré, som maken erhållit av kejsaren, när han 1804 blev marskalk av Frankrike. I sällskap med den nygifte sonen och hans unga brud anlände hon till Sverige andra gången 13/B 1823. Hon kröntes ss. svensk (aldrig som norsk) drottning 2l/s 1829. I Sverige framlevde hon ett originellt och täml. isolerat liv, omgiven av några få förtrogna. Förutom åt sin romersk-katolska religion, som hon aldrig övergav, ägnade hon sig mest åt läsning och välgörenhet. — Litt.: F. v. Dar-del, »Minnen» och »Dagboksanteckningar» (1911—20); L. Lindwall, »D., Bernadotternas stammoder» (1919); U. Brander, »Bernadotternas stammoder intime» (1923). Th. Deside'rio da Settignano [-tina'nå], florentinsk bildhuggare (1428—64), utbildade sig efter J. della Quercia och Donatello, delvis i motsats till den senare, i marmorkonsten och Desiderio da Settignano: Mari etta Strozzi. Kaiser Friedrich-Museum, Berlin. — 157 — — 158 —