DET NYA SVERIGE närmar sig då ofta fatalismen (se d. o.) — så bl. a. hos Holbach, Helvetius, Lamettrie, Moleschott —, dels kan man mera framhäva de inre faktorernas, känslornas, motivens, »karaktärens» och »personlighetens» samlade betydelse för besluten och handlandet, och under denna form framträder varje mognare och mera genomtänkt d. (psykologisk d.); därmed glider d. ss. a u t o d e t e r m i-n i s m över mot en mildrad indeterminism. Slutl. kan man med Spinoza hävda, att vilje-handlingarna med nödvändighet framgå ur substansen (se d. o.) el. gud (metafysisk el. teologisk d.). — D. bekämpas vanl. från etisk och rättsfilosofisk synpunkt. Man framhåller då, att den utplånar allt ansvar liksom all förtjänst, då inom själslivet allt tänkes orsaksbundet och nödvändigt, vadan viljans frihet oundgängligen måste antagas. Mot dylika inkast har en tysk anhängare av d. i dess psykologiska form (F. Paulsen) betonat, att etiken icke har det ringaste intresse av att fastslå en frihet, som vore liktydig med det inre livets lag- och sammanhangslöshet. »Tvärtom, uppträdandet av absolut självständiga element, isolerade viljeakter, som skulle vara utan kausalt sammanhang med det förflutna och med framtiden, det vore detsamma som viljans upplösning, ja, fullständig förstöring av själslivet. Funnes det över huvud intet inflytande av det föregående på det efterföljande, då funnes det naturligtvis icke heller någon övning och ingen erfarenhet, intet inflytande av grundsatser och beslut, av uppfostran och offentlig ordning» (F. Paulsen, »De metafysiska problemen», 1904). Kant har i sin filosofi sökt förbinda en genomförd d. för den empiriska karaktären och fenomenvärlden med en postulerad, el. krävd, frihet för den intelligibla karaktärens vidkommande. — Litt: A. Fouillée, »La liberté et le déterminisme» (4 éd. 1895); L. Träger, »Wille, Determinismus, Strafe» (1895); A. Herrlin, »Tillräknelighet och själssjukdom» (1904). — Se vidare Fatalism, Kausalitet, Tillräknelighet, Vilja och Viljefrihet. A. N. Det gemensamma livets bröder, lat. fratres commu'nis vitæ, fratres deuo'ti, lekmannarörelse (ehuru omfattande även personer av det andliga ståndet), som på 1300-talet uppstod i anslutning till den s. k. devo'tio mode'rna, en ny fromhetsriktning, framkallad av vand-rarpredikanten Geert Groote från Deventer och avseende, att under visst avståndstagande från munklivet verka för en i folklivet praktiskt omsatt kristendom, att »mitt i världen leva ett fromt liv». D. g. 1. b. voro till en början in gen sluten organisation utan endast en krets av likasinnade personer, som gemensamt försökte realisera detta nya livs- och fromhets-ideal. Deras första centrum var i Deventer hos Florentius Radevijns (en nära vän till Groote). Efter hand bildades talrika brödra- och sys-trahus i Nederländerna och Tyskland, där medl. förde ett gemensamt reglerat liv, dock utan att lämna sina världsliga sysslor. De fingo betydelse för den begynnande humanistiska forskningen och i sht för undervisningen (Luther gick i deras skola i Magdeburg). Ang. den likaledes ur devo'tio mode'rna ss. en parallell företeelse till D. g. 1. b. uppkomna klosterrörelsen, se Windes h eimkongrega tion e n. -— Litt.: E. Barnikol, »Studien zur Ge-schichte der Brüder vom gemeinsamen Leben» (i »Zeitschrift für Theologie und Kirche», 1917, Erg.-heft). S. N. Det går an-striden, den polemik, som väcktes av C. J. L. Almquists novell »Det går an» (1839). —• Litt.: K. Warburg, »Det går an» (i »Essayer», 1918). Jfr A 1 m q u i s t, sp. 733. De'tlefsen, Sönnich Detlef Friedrich, tysk filolog (1833—1911), 1879—1904 gymnasie-rektor i Glückstadt, har utg. en uppl. av Pli-nius’ »Naturalis historia» och ägnat denne förf, en del undersökningar. D:s »Die Ent-deckung des germanischen Nordens im Alter-tum» (i »Quellen und Forschungen der alten Geschichte und Geographie», 1904) är en ingående och idérik framställning av de äldre antika förf:s uppgifter om Norden men torde på flere punkter skjuta över målet. B. Detmer, Wilhelm, tysk växtfysiolog (f. 1850), privatdocent i Jena 1875, prof, där 1879, har särsk. ägnat sig åt studiet av växtfysiologi och agrikulturkemi. Av D:s många arbeten må nämnas »Vergleichende Physiologie der Kei-mungsprocesse» (1880), »Das pflanzen-physio-logische Praktikum» (1888). A. V-e. De'tmold [-målt], huvudstad i tyska fristaten Lippe vid n. sluttningen av ö. Teuto-burgerskogen, i Werres dalgång, Westfalen; 16,051 inv. (1925). D. nämnes redan på Karl den stores tid. Bild se sp. 191. O. Hj. De'tmold [-målt], Johann Herman n, tysk politiker (1807—86), var bl. a. i Frankfurt 1848 hätsk motståndare till ett preussiskt kejsardöme och tillhörde den yttersta högern. Han utgav politiska satirer, som på sin tid väckte stor förbittring bland meningsmotstån-dare, så t. ex. »Randzeichnungen» (1843), »Täten und Meinungen des Herrn Piepmeyer» (1849). »Briefwechsel zwischen Stüve und D. 1848—50» utgavs av G. Stüve (1903). [Arrh.] Det nya Sverige, tidskrift för nationella spörsmål, sv. politisk tidskr. — 189 — — 190 —