DEVANAGARI vid Södra teatern, 1880—81 vid Nya teatern, 1881—84 vid Mindre teatern, 1884—85 vid Svenska teatern i Helsingfors och 1886—87 vid Vasateatern. Bland D:s roller märkas Maria i »Den ondes besegrare», Fragoletto i »Frihets-bröderna», Vanda i »Storhertiginnan av Gerol-stein», Bronislawa i »Tiggarstudenten», Teblomma, Amor i »Orfeus i underjorden», Lille hertigen, Serpolette i »Cornevilles klockor», Giroflé-Girofla, Stina i »Närkingarna», Lärkan och Mjölksurran. D. förenade med den friskaste humor naturligt behag och äkta temperament och var ytterst populär såväl i den folkliga komedien som i operetten, där hon med sin lilla men utomordentligt väl behandlade röst firade sina egentliga triumfer. G. K-g. 2) Anders D., den föregåendes son, skådespelare (f. ®/g 1869). Efter anställning på Wicanders korkfabriks kontor var D. 1889—91 elev vid Kungl. dramatiska teatern, 1891—92 anställd vid A. Lindbergs sällskap, 1892 —1907 vid A. Ranfts teaterföretag, 1907— 19 vid Dramatiska teatern, vårsäsongerna 1920—22 vid Svenska teatern och 1922—30 vid Drama tiska teatern. D. har också med lysande framgång spelat i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och med egna turnéer i sv. landsorten. Han är som uppläsare oöverträffad på sv. språk och har som sådan också besökt Amerika. Bland D:s roller märkas Kreon i »Anti-gone», Hamlet, Othello, prins Henrik i »Henrik IV», Petruchio i »Så tuktas en argbigga», Sigismund i »Livet en dröm», Erasmus Monta-nus, Aladdin, Chlestakov i »Revisorn», Eritz Triddelfitz i »Livet på landet», Bengt lagman i »Bröllopet på Ulfåsa», Håkan i »Kungs-ämnena», Per Gynt, Falk i »Kärlekens komedi», Sang i »över förmåga», Paul Lange i »Paul Lange och Tora Parsberg», Lyckoper i »Lyckopers resa», Mäster Olof, Magnus i »Folkungasagan», prins Erik i »Gustav Vasa», Erik XIV, Axel i »Kamraterna», prinsen i »Det var en gång», Paul i »Tofslärkan», Adhémar i »Vi skiljas», Nordin i »Andras affärer», Olof i »Per Olsson och hans käring», Lill-KIas i »Stor-Klas och Lill-Klas», Lars Vivalt i »En lyckoriddare», Arme Henrik, Helge i »Johan Ulfstjerna», Perseus i »Perseus och vidundret», Prinzivalle i »Monna Vanna», Bluntschli i »Hjältar», Hans i »Ungdom», Fritz i »Älskog», Herboth i »Den stora scenen», Anatol, Titus, Envar i »Det gamla spelet om Envar», Struen-see, Skomakar Aiolos, Fadern i »Sex roller söka en författare», Henrik IV (Pirandello), Valentin i »Äventyret», Latour-Latour i »Den gröna fracken», Henri i »Herrans vingård» och Markurell i »Markurells i Wadköping». D. har själv skrivit det lilla nätta proverbet »För tidigt», där han som Ville 1892 vann en av sina första segrar. D. är en av de ursprungligaste och fantasifullaste skådespelare sv. teater ägt, med ett impulsivt temperament, som kan slösa med medlen utan att behöva riskera att skjuta över målet, och med en humor, som såväl i lek som allvar gör varje hans skapelse till en människa i varje tum. Hans känslo-värme är lika stark och äkta som hans komiska fantasi är gnistrande och rik, och han behärskar lika suveränt det klassiska dramat som den moderna farsen. En liten benägenhet att låta den egna personligheten framträda på rollens bekostnad och en liten svaghet för improviserande självsvåld grumla visserligen någon gång framställningens konstnärliga glans, men den alltid strålande spelglädjen avväpnar och rycker oemotståndligt med. G. K-g. Dévai, M å t y a s, ungersk teolog, se M. B i r 6. De Valera [da vali'ra], E a m o n, irländsk politiker, se E. de V a 1 e r a. Devalvation [-fo'n], innebär, att ett deprecierat (se Depreciering) pappersmynts nominella värde nedsättes till den nivå, dit myntets faktiska värde sjunkit. Ett klassiskt ex. på d. är myntrealisationen i Ryssland 1839, då de cirkulerande »assignaterna» hade sjunkit till o. % av sitt nominella värde. De inlöstes då med nya sedlar, så att 350 assignat-rubler motsvarade 100 rubler i nya sedlar, vilka voro inlösbara i ädel metall. — I Sverige har d. ofta tillgripits, senast 1834. Se Myntrealisation och Penningväsen. T. E-r. Devana'gari (dèvanägari), det numera förhärskande indiska alfabetet, som brukas i flertalet manuskript och böcker, åtm. i den mån de äro avfattade på sanskrit. D. har utvecklats ur det fornindiska brahmi-alfabetet (se I n-disk skrift), närmast ur dess sena nordindiska avläggare, gupta- (300—400-talen) och siddhamatrka- (5—600-talet) typerna. Spår av d. uppträda redan i inskrifter från 600-talet; den äldsta helt på d. avfattade inskriften, från 754, stammar från Samangadh nära Kol-hapur i s. Maratterlandet och utgör sålunda ett prov på den sydliga varieteten av d., som epigrafiskt nyttjades inom ett till Maratterlandet, Konkan och Kanara inskränkt om — 213 — — 214 —