DIABETES INSIPIDUS Av D:s många kompositioner äro ännu de melo-diösa, instruktiva pianosakerna omtyckta. F. S-l. Diabe'tes insi'pidus (till grek. diabai'nein, gå igenom, och lat. insi'pidus, utan [söt] smak), urspr. gemensam benämning för alla former av stadigvarande förökad urinutsöndring (po-lyuri), som ej kunde sättas i samband med abnorm sockerutsöndring. Dylik polyuri kan emellertid vara en naturlig följd av genom sjuklig törst el. drickvanor betingat kopiöst inmundigande av vätska (polydipsi). Från en sådan s. k. falsk d. i. måste man strängt särskilja den äkta el. genuina d. i., vid vilken det enl. numera allmänt gängse uppfattning är fråga om en oförmåga hos njurarna att bilda en mera koncentrerad urin, varför dennas fasta beståndsdelar, framför allt koksaltet, icke kunna avsöndras i någon större mängd utan samtidig riklig avgång av vätska, som därför också måste tillföras organismen. Törst och polydipsi äro sålunda sekundära fenomen. Rubbningen sättes vanl. i samband med en störd hypofysfunktion. En genuin d. i. kan näml, ibland utlösas genom sjukliga förändringar i el. i närheten av hypofysen (se d. o.). I flertalet fall kunna dylika dock ej påvisas, den s. k. idiopatiska formen, vid vilken man därför misstänker en förändring av rent funktionell natur. Idiopatisk d. i. ses mest hos barn och yngre men är på det hela en rätt sällsynt åkomma. Den kan betraktas som ganska godartad, ehuru rätt besvärande. En noggrann undersökning av hypofysregionen, framför allt medelst röntgen, är dock att tillråda. Behandlingen går i huvudsak ut på att genom betydande inskränkning i koksalttillförseln möjliggöra en mindre vätskeutsöndring för njurarna. På sista tiden ha försök gjorts med hypofys-hormon i form av snuspulver. af K. Diabe'tes melli'tus, se Sockersjuka. Diablerets, L e s, [lä djablørä'], berggrupp i Bernalperna, s. v. Schweiz. Högsta topp Le Döme, 3,246 m. ö. h.; brant uppstigande kalkberg. Den kraftiga förvittringen av bergsidorna har förorsakat svåra ras 1714 och 1749. Elektrisk bana för från Aigle i Rhönedalen upp till kurorten Les D., 1,165 m. ö. h. O. Hj. Diableri' (av fra. diable, djävul) kallades (under medeltiden) ett teaterstycke, i vilket djävulen spelade huvudrollen; d. betecknar i konsten framställningar av fantasiskapelser representerande de onda makterna, djävulsscener, »häxsabbater» o. d. D. brukades särsk. i gotiken under den senare medeltiden ofta i dekorativt syfte både i skulptur och måleri. Tak-vattenkastarna fingo ej sällan form av d. För 1500-talets konst blev d. betecknande; H. Bosch (se denne) var i måleriet den främste represen- Diableri. Domkyrkan i Strasbourg. tanten. Även under följ. årh. blev en sådan scen som »Den hel, Antonius’ frestelse» ett typiskt d. Ofta överväger det burleska i hållningen, särsk. under 1400- och 1500-talen. Jfr Djävul och D r o 1 e r i. E. W. Diabo'lisk (jfr grek. diaboliko's), som har att göra med djävulen; djävulsk, infernalisk. Dia'bolo, spel el. lek med en timglasformig pjäs af metall, trä el. gummi, som sättes i hastig rotation medelst ett vid två käppar fast-knutet snöre och därefter kastas upp i luften för att ånyo uppfångas på snöret. Rotationen åstadkommes genom att käpparna växelvis höjas och sänkas, kastet genom att snöret hastigt spännes. D., även känt bland de ostafrikanska negrerna, kom urspr. från Kina och var på modet i Paris o. 1812. I Sverige spelades d. allmänt på 1850-talet och även 1908—09. O.K-gh. Diacety'lmorfin, farm., se Heroin. Diachylon [-ky'-] (grek, dia'-, genom, och chylo's, saft), av kejsar Tiberius’ livläkare Me-nekrates använd benämning på blyplåster, som på den tiden innehöll saft av altearot och andra växtsafter. D. ingår numera i benämningarna d.-p 1 å s t e r (blyplåster, se d. o.) och d.-s a 1 v a (blyplåstersalva, se Blysalvor) samt i d.-p u d e r (dialonpuder), ett vid klåda, sårig hud, liggsår m. m. mycket använt puder, — 235 — — 236 —