DIAFRAGMA 700 kbcm. svett. Vid svettningskur kan under timme npp till 1,000 kbcm. avsöndras. Vid otillräcklig njurfunktion, då blodet är rikt på avfallsprodukter, kan genom svettning bortgå icke oväsentliga mängder koksalt och urinämne. Genom svettning sänkes även kroppstemperaturen, särsk. en febertemperatur. Svettkörtlarna innerveras sannolikt från både det sympatiska och det parasympatiska (vagala) nervsystemet. Alla parasympatiskt retande alka-loider äro samtidigt starkt svettdrivande (ex. pilokarpin), parasympatiskt förlamande medel (ex. atropin el. agaricin) hämma också svett-avsöndringen. Alla medel, som utvidga kroppsytans blodkärl, medföra också som regel en ökad svettning (genom ökad blodcirkulation inom svettkörtlarna); så verka också mekaniska medel, som hämma värmeavgivandet från kroppen el. stegra värmeproduktionen inom organismen el. tillföra kroppen värme, t. ex. inpackningar, varma bad, het luft, muskelarbete, varma drycker. De gamla folkmedlen (heta téer på fläder, lind, kamomill m. m.) synas framkalla även en stegrad retbarhet hos den sympatiska inner-vationen. De flesta febernedsättande medel (ex. acetylsalicylsyra) äro samtidigt d. m., emedan de genom dämpning av det retade värmecentrum i hjärnan medföra en utvidgning av de ytliga blodkärlen. — D. m. användas vid behandling av svåra febertillstånd, vid början av förkylningstillstånd av olika slag m. m. och äga möjl. ett allmänt uppiggande inflytande. Dock bör försiktighet iakttagas vid svaghetstillstånd el. dåligt hjärta. E. L. Bn. Diafra'gma (grek, diafragma, mellanvägg, till diafragny'nai el. -fra'ssein, avskilja genom en vägg). 1) Anat., mellangärdet. 2) Bot. Med d. betecknar man sådana väv-nadsplattor, som förekomma vid bladfästena hos ihåliga stammar och på tvären avdela den centrala håligheten i från varandra skilda rum. D. finnes företrädesvis hos vatten- och sumpväxter, vilkas stammar härigenom erhålla ökad tryck- och böjningsfasthet. Emedan d. endast med svårighet genomsläpper vatten, förhindras, att den i stammen magasinerade luften vid skador förtränges. O. Gz. 3) Elektrokem., ett slags skiljevägg el. membran, som användes för att särskilja den positiva och negativa elektroden i galvaniska element (se d. o.) el. vid elektrolys (se d. o.). N. R-e. 4) Optik, se Bländare. 5) Tekn., se Membran. Diafra'gmapump, se Pump. Diafra'gmaström, se Ström ni ngsström och Elektrisk endosmos. Diafy's, anat., de långa benens mittparti. Ändpartierna kallas epifyser. Vid benens ut bildning sker benbildningen på ett något avvikande sätt i dessa båda partier (se Benvävnad). T. H-n. Diagene's, diagenetiska processer, geol., den omvandling, väsentligen omkristalli-sering, som ett sediment undergår efter avlagringen. Genom impregnering med saltlösningar och genom tryck omvandlas ett löst och mjukt sediment till en hård bergart. K. A. G. Dia'gileff, S e r g e j, rysk balettledare, se D j a g i 1 e v, S. Diagnos [-å's] (grek. dia'gnosis, till diagi-gno'skein, undersöka), kort sammanfattning av karakteristiska kännetecken, t. ex. med. hos en sjukdom (se Diagnostik), biol. hos en art, resp, släkte, fam. o. s. v. Diagnosticera, ställa diagnos på, giva diagnos av. Diagnosti'k (grek, diagnostike', till diagig-no'skein, undersöka), fastställandet av en sjukdoms art. Detta grundar sig på en metodisk undersökning av den sjuke. Häri ingår först ett noggrant konstaterande av sjukdomens början, förlopp, den sjukes subjektiva besvär, sjukdomsupplevelsen. Det detaljerade utfrågandet av denna s. k. sjukhistoria el. a n a m n e-s e n är en synnerligen viktig grundval, på vilken d. vilar. Det riktiga upptagandet av en anamnes förutsätter en noggrann kännedom om de olika sjukdomarnas egenart och förlopp och stor medicinsk erfarenhet över huvud taget. Därnäst vilar diagnosen på en noggrann undersökning av den sjuke, omfattande icke blott de sjuka organen utan kroppen i dess helhet, kroppsvätskorna, blodet, avföring och urin. I forna tider byggdes d. mest på ett förhållandevis ytligt iakttagande av patienten samt på ett beskådande av vätskor som urin och upphostning, iakttagandet av pulsen o. s. v. Ju mera den medicinska vetenskapen fortskridit, desto mera komplicerade ha de diagnostiska metoderna blivit. Det betydde ett oerhört framsteg, när man under 1800-talets förra hälft metodiskt lärde sig att noga avlyssna vissa fenomen i kroppens inre, särsk. i lungorna och hjärtat (auskultation) samt dessutom att undersöka resonans och konsistensförhållanden från kroppens yta, s. k. perkussion, palpation. Efter hand som de exakta naturvetenskaperna, ss. kemi och fysik, anlitats av medicinen som hjälp-vetenskaper, ha också de diagnostiska metoderna nått förut oanat uppsving. Den moderna medicinen använder synnerligen invecklade och subtila kemiska metoder för att bestämma förändringar i kroppsvätskorna, sådana som blodet, blodserum, cerebrospinalvätska o. s. v., för att avslöja exempelvis sjukdomar — 239 — — 240 —