DIAGUITA i blod, njurar el. ämnesomsättning (sockersjuka). Bland rena fysikaliska metoder förtjänar i främsta rummet röntgenundersökningen att nämnas som en av de allra värdefullaste diagnostiska metoderna, oumbärlig för nästan alla områden. Serologiska och bakteriologiska metoder spela en synnerligen framträdande roll. Vissa sjukdomar, t. ex. i blodet, fordra en ingående analys av cellstrukturer (histologiska metoder). Det diagnostiska arbetet fordrar en långt driven specialiserad utrustning och be-drives å alla större sjukhus i särsk. därför inrättade kliniska laboratorier. I större städer på kontinenten och även i Sverige har man inrättat så kallade diagnostiska inst., som särsk. sysselsätta sig med att för diagnostiskt ändamål undersöka olika sorters kroppsvätskor. Den moderna medicinens uppfattning av sjukdomen samt den sjukes reaktionssätt mot yttre faktorer ha också gjort det nödvändigt att vid d. taga hänsyn till den sjukes inre struktur, hans temperament och själsliv, konstitution och, icke att förglömma, hans sociala miljö o. s. v. Vid diagnosens ställande har man städse att avväga möjligheten av en rad olikartade tillstånd, som kunna erbjuda något så när likartade bilder. Det gäller därvid att skilja mellan olika möjligheter och välja den rätta diagnosen för det ifrågavarande fallet (differentialdiagnos). Diagnosen är den vetenskapligt bildade läkarens första plikt gentemot den sjuke. Utan den kan läkaren icke ha någon uppfattning om sjukdomen. Genom diagnosen skiljer han sig från kvacksalvaren. Utan diagnos kan icke någon rationell målmedveten behandling av sjukdomen företagas. Diagnosen är likaledes oumbärlig för en riktig uppfattning om utsikterna rörande sjukdomens framtida utveckling, prognosen, vilken kunskap är oumbärlig för den rätta handledningen av patienten och patientens omgivning. D. är en av den utövande medicinens allra svåraste konster, som utom ingående teoretiska kunskaper om de olika sjukdomarna fordrar allmän medicinsk och mänsklig erfarenhet och dessutom förmåga av intuition och syntes. S. I-r. Diagona'1 (lat. diagonalis, till grek, dia', genom, och goni'a, vinkel). 1) Geom., rät linje som sammanbinder två motstående (icke på samma sida liggande) hörn i en plan mång-hörning (exempelvis kvadrat). I rymdgeometrien har d. någon gång liknande betydelse, således i en kub för sammanbindningslinjen mellan två hörn utan gemensam sida. Z-n. 2) Skeppsb., linje i ett av de system av linjer, som bilda ett fartygs konstruktionsritmng. En d. bildas vid skärningen mellan fartygs-kroppen och ett snett ställt långskeppsplan, vars skärning med fartygets medelplan är parallell med vattenlinjerna. D. dragas i spantrutan (se d. o.) ss. räta linjer, så att de i största utsträckning skära spanten under räta vinklar. T. Hrn. 3) Textil., namn på särsk. kamgarns-, men även andra vävnader (av ylle och bomull med kypertbindning); »diagonab-linjerna gå i brant stigning. I. Diagona'lförbindning, skeppsb., användes vanl. å däcksbalkar under trädäck och utgöres av plattjärn, som nitas till däcksstringerplåt (se Stringer), sträckband (se d. o.) och däcksbalkar. T. Hrn. Diagonalskiktning, geol., skiktning i en serie, där de enskilda lagrens riktning bildar vin- Diagonalskiktning i sandsten. Walnut canyon, Arizona, kel mot annan horisontal skiktning i samma lagerserie; förekommer i delta- och dynbild-ningar och är alltid ett bevis på litorala el. terrestra bildningar. K. A. G. Diagra'f (till grek. diagra’fein, avteckna), apparat till projektivisk teckning av föremål. Talrika dylika apparater ha konstruerats. Inom antropologien äro de mest bekanta Martins kraniograf och C. M. Fürsts (Lund). I båda nedprojicieras vinkelrätt teckningen. Lucas’ optiska d. är byggd på optisk visering och tillåter därför ej blott konturteckning utan ock ifyllande av en mängd ytdetaljer. G. B-n. Diagra'm, schematisk figur, åskådliggörande ett visst förhållande, se Grafisk framställning. — Blomdiagram, se B1 om-m a, sp. 220. Diaguita, förhistoriskt indianskt kulturfolk i n. v. Argentina i de torra dalarna mellan Andernas kedjor, i Salta, Tucumån och Cata-marca. Man har i deras område funnit ruiner av hela städer, vilkas hus varit byggda av natursten utan bruk och täckta med gräs. D. ha också efterlämnat en mängd hällristningar. De höllo laman som husdjur och odlade majs men jagade också flitigt. Tobak och algarroba-öl voro njutningsmedel. Båge, pil och slunga an- — 241 — — 242 —