DIAKROMFÖRFARANDET även om interpunktions-, fördubblingstecken o. d. E. H. Diakromförfarandet [-å'm-], en metod att enl. trefärgsprincipen framställa en transparent, fotografisk bild i naturliga färger el. att ge ett diapositiv (se d. o.) en viss färgton. D. är grundat på egenskapen hos jodsilver att absorbera och fasthålla vissa färgämnen. A. Sv. Diakti'nisk, genomträngbar för kemiskt aktiva strålar. Diakusti'k, fys., läran om ljusets genomgång genom medier i motsats till dess reflektion. Dial, diallylmalonylkarbamid, (C3H5)2C(CO.NH)2CO, vitt, kristalliniskt, i vatten svårlösligt pulver med svagt bitter smak. Användes som sömnmedel, mest i form av tabletter. J- H. Diala-su, geogr., se D i j a 1 a. Diale'kt (grek. dia'lektos, samtal, munart, till diale'gesthai, samtala; jfr Dialog), sätt att tala, som kännetecknar ett visst (jämförelsevis mindre) område (landskap, hd, s:n, stad, by o. s. v.) el. vissa grupper av människor, och som avviker från det allmänt antagna riksspråket; även: munart el. (särsk. i fråga om landsbygden) bygdemål, folkmål, allmogemål m. m. Gränsen mellan d. och språk är ofta flytande. Den jämförande språkforskaren kan betrakta t. ex. svenskan och tyskan el. t. o m. svenskan och latinet som dialekter av samma urspråk. En av många ss. mera enhetlig uppfattad d., ss. t. ex. den skånska, sönderfaller för kännaren i ett stort antal dialekter. Man kan t. ex. tala om skilda dialekter i samma stad, t. ex. Stockholm el. Göteborg. — När »riksspråket» hos en person uppträder mer el. mindre blandat med d. (se Provinsialism), säges det vara »dialektiskt färgat». — Om sv. dialekter se bl. a. S v e n s k a s p r å-k e t samt under de olika landskapsnamnen. — Adj.: dialekt aT. E. H. Dialekti'k (grek, dialektike'), disputations-konst, har inom filosofien under skilda tider och hos skilda tänkare ägt skiftande betydelser. Hos Platon (se denne) betecknar d. den egentliga filosofien el. konsten att på det filosofiska samtalets väg höja sig från begrepp genom begrepp till begrepp, alltså metoden för den stränga begreppsbildningen, uppstigandet till det allmänna och eviga (idéerna). Enl. Aristoteles (se denne) blir d. däremot endast läran om det sannolika och sannolikhetsbevi-sen, med en skönjbar dragning åt det spetsfundiga och »sofistiska» (se Sofistik). För Kant (se denne) betyder d. framför allt en »skenets logik», och han har i sin transcenden-tala d. givit en kritisk prövning av de motsägelser, vari vårt förnuft oundgängligen in vecklar sig, då det oförväget ger sig ut över erfarenhetens gränser; då däremot Hegel (se denne) i d. ss. angivande en utveckling genom motsatser ser ej blott tankens utan tillvarons egen utvecklingslag och därmed även upphöjer den dialektiska metoden till universalmetoden i sin filosofi. — I allm. betecknar dock d. en utveckling av begrepp och satser på det rena tänkandets väg, vare sig man så betraktar denna väg ss. ofruktbar och vilseledande el. i den ser kungsvägen till sanning. — Litt.: E. v. Hartmann, »Über die dialektische Methode» (1868; 2 Aufl. 1910); A. Liebert, »Geist und Welt der Dialektik», 1 (1929). A.N. Diale'ktiker, person, som är skicklig i dialektik el. som vid framställning el. förfäktande av sin mening o. d. brukar dialektikens metoder; person fallen för spetsfundighet och hår-klyveri. E. H. Dialektisk materialism är den i rysk bolsje-vikisk litteratur nästan uteslutande använda benämningen på den historiska el. ekonomiska materialismen (se Materialism), och benämningen avser att särsk. framhäva den dialektiska karaktären av den historiska processen, vari marxisterna blott se en förändring av samhällets produktionsförhållanden. M. H-v. Dialektisk teologi, en i Tyskland och Schweiz framvuxen, f. n. mycket uppmärksammad teologisk riktning. De mest framträdande representanterna äro: K. Barth, F. Gogarten, E. Brunner, R. Bultmann (se dessa). En annan beteckning för riktningen är »krisens teologi»; härvid kan man tänka dels därpå, att riktningen framträtt i visst sammanhang med världskrisen under senare tid, dels därpå, att en huvudsynpunkt inom denna teologi är framhävandet av den »kris», under vilken allt mänskligt är ställt. D. t. är utpräglat polemiskt inställd mot den teologi av mer liberalt-huma-niserande karaktär, som var ledande i Tyskland under förra seklet. Man vill framför allt betona »distansen» mellan det gudomliga och det mänskliga, mellan skaparen och det skapade; transcen-densmotivet dominerar i motsats till 1800-talets immanensbetonade teologi. Allt mänskligt är ställt under domen. Gudsriket har intet med historiens värld att skaffa, det är något helt och hållet eskatologiskt; dessa tankar utvecklas i skarp motsättning till det mer inomvärldsliga gudsrikesideal, som besjälade 1800-talsteologien. Härmed sammanhänger, att man starkt vänder sig mot varje tendens att förväxla tron med en romantisk-mystisk upplevelsefromhet; man ob-servere Brunners mot Schleiermacher riktade anklagelseskrift, »Die Mystik und das Wort» (1924). Tro betyder fasthållandet vid det gudsord, vilket möter människorna ss. tilltal. Denna tanke — 251 — — 252 —