DIAZ flodens mynning och i s. nått Cape Cross nära 22° s. br., utsändes D. med 3 fartyg. Av n. vindar drevs exp. långt åt s., utan att land syntes, varför D. styrde först åt ö. utan resultat och senare åt n., då man 1488 fann Mos-sel bay på Afrikas s. kust. Man fortsatte åt ö. förbi Algoa bay till Great Fish river, där D. på gr. av oro hos befäl och manskap måste vända. På återvägen passerade han den stora landtunga, som han enl. sägnen kallat Stormarnas udde, vilket namn dock konung Johan II skulle ha ändrat till Godahoppsudden. Han »fick se Indien, men liksom Moses och det förlovade landet — han fick inte komma därin». Under Vasco da Gamas färd medföljde D., som lett utrustningsarbetet, till Elmina. Då Cabral företog sin stora exp., vilken vinddrevs till Sydamerikas kust, medföljde även D. med uppgift att från Sofala ordna förbindelser med gulddistrikten i Sydafrika. Då den stora flottan råkade ut för den förödande stormbyn utanför Godahoppsudden, drunknade D. — Litt: A. Norlind, »De geografiska upptäckternas tidevarv» (i »Världshistoria utg. av S. Tunberg och S. E. Bring», 7, 1930). G. N. Diaz [öi'as], P o r f i r i o, mexikansk president (1830—1915), advokat, kämpade ss. anförare för några fri skaror mot de kle rikala, därefter mot fransmännen och mot kejsar Maximilian, belägrade och stormade 1867 Puebla. Därpå tvingade han staden Mexico att giva siga efter två mån:s belägring. I presidentvalet 1871 besegrades D. av sin motkandidat Juarez och begav sig till U. S. A. Då 1876 inre orolig heter utbröto, återvände D. till Mexiko och bemäktigade sig landet. President 1877—80, bildade han en stående här, ökade statsinkomsterna, började betydande offentliga arbeten (järnvägar) och blev efter 1884 ständigt omvald. Mexiko hade honom att tacka för fred och växande anseende i in- och utlandet, tills han maj 1911 avgick, därtill tvingad genom ett uppror av F. Madero. Sedan dess var han till sin död bosatt i Europa. [B ] Di'az, Arm an do Vittorio, sedan 1921 hertig della Vittoria, italiensk militär (1861—1928), officer vid art. 1881, generalstabsofficer 1894 och generalmajor 1914. D. deltog ss. reg.-chef vid inf. med utmärkelse i Tripoliskriget 1911— 12 och blev vid Italiens inträde i världskriget chef för operationsavdelningen i stora högkvarteret. I juni 1916 blev D. generallöjtnant och chef för 49:e inf.-för-delningen, med vilken han vann segern vid Volkowniak; i april 1917 blev han chef för 23 :e armékåren (Isonzofronten) och efter Caporettokata-strofen Cadornas efterträdare ss. gene-ralstabschef. Efter österrikarnas övergång av Piave i juni 1918 gick D. till mot- anfall och vann en avgörande seger 22/8—2/7 samt fullbordade framgången genom segern vid Vittorio Veneto i okt. och nov. s. å. D. blev 1918 armégeneral och 1924 fältmarskalk. Han lämnade den aktiva tjänsten 1920. 1922—25 var D. krigsminister i Mussolinis ministär. E. Bz. Diaz de Benjumea y de Oya [öi'ap de Qänzo-mä'a i de å'ja], Nicolas de, spansk skald (1829—84), har grundat och delvis redigerat flera spanska tidskr., bl. a. den högt ansedda »Ilustracion espanola y americana», har vidare skrivit romanen »La plegaria del cautivo» (»Fångens bön», 1865) och några dikter, men är mest bekant för sina kritiska arbeten om Cervantes och Don Quijote, ss. i »El mensaje de Merlfn» (1865), »La verdad sobre el Quijote» (1878), »La génesis del Quijote» (1883) m.m. J.V. Diaz de la Pena [öi'a|) däla pä'na], V i r-gilio Narciso, spansk-fransk målare (1808 —76), började som porslinsmålare, debuterade på salongen 1831 med landskap och en kärleksscen. Hans av Delacroix och T. Rousseaus konst påverkade bilder, i vilka ofta graciösa, Diaz de la Pena: Skogslandskap. Louvren, Paris. — 271 — — 272 —