DIDEROT laste och mest energiska förkämpar. Hans mångsidiga författarskap präglas av stor intellektuell rörlighet och entusiasm, allomfattande intressen, stark impulsivitet, en personlig, uttrycksfull stil men även av planlöshet och iDiderot. Bronsbyst av J. B. Pigalie. 1777. Louvren, Paris. brist på koncentration. Karakteristiskt är, att de verk, som bäst visa hans litterära talanger, först utgåvos efter hans död. Hans föreställningsvärld utmärkes av genial fantasi och mottaglighet för nya befruktande idéer men också av brist på sammanhang och följdriktighet. Tidigare anhängare av Shaftesburys moraliska idealism blev D. företrädare av en dynamisk materialism och en ateistisk livsåskådning, som han sökte förena med en naturdyrkande panteism. Samtidigt som han svärmar för de exakta naturvetenskaperna och ger utlopp åt upplysningens förståndsmässiga kritik på alla områden, är han representant för tidens känslosamhet och tolkar i hänförda ord sin 'beundran för Richardson, den sentimentala familjeromanens skapare. Bland hans tidigare filosofiska skrifter märkas »Pensées philoso-phiques» (1746) och »Lettre sur les aveugles» (1749), i vilken han med utgångspunkt från de blindföddas psykologiska problem hävdar moralens och de religiösa föreställningarnas relativitet; denna skrift åsamkade D. en tids fängelse. Hans betydelsefullaste insats i 1700-talets kulturliv blev den stora encyklopedien (se d. o.) (35 bd, 1751—80), som han tillsammans med d’Alembert utgav. Ät denna märkliga uppslagsbok, som skulle sammanfatta och i populär form återge tidens vetande på alla områden, ägnade D. med okuvlig energi ett 20-tal år av sitt liv; trots alla svårigheter på gr. av upplysningsfientliga myndigheters och konkurrenters motåtgärder lyckades han genomföra verket. Hans mångsidighet kom här till sin rätt, ty han författade med stor sakkunskap artiklar på de mest skilda områden: filosofi, estetik, politik, sociologi, mekanik, yr-keslära, maskinteknik m. m. I hög grad präglas encyklopedien av D:s världsåskådning, hans religiösa, filosofiska och sociala radikalism. Encyklopedien gjorde D. känd och uppskattad bland upplysningens anhängare runt om i Europa, och då förföljelserna hotade att omintetgöra utgivningsarbetet, erbjödo honom såväl Fredrik II som Katarina II att överflytta verksamheten till deras länder. Katarinas intresse för D. visade sig icke minst i att hon, när han behövde medel, inköpte hans bibi. (1765) men samtidigt lät honom behålla det och avlönade honom som dess vårdare; på kejsarinnans inbjudan besökte han 1773—74 Ryssland, och för hennes räkning utarbetade han ett framsynt projekt för ryskt undervisningsväsen, »Plan d’une université pour le gouverne-ment de Russie». — De flesta av kulturlivets områden ha berörts i D:s författarskap. Inom skönlitteraturen har han prövat olika genrer med växlande framgång. Han har bl. a. skrivit en tidstypisk frivol roman, »Les bijoux indis-crets» (2 bd, 1748), en humoristisk, realistisk roman i Sternes stil, »Jacques le fataliste» (1773, tr. 1796; sv. övers. »Jacob fatalisten», 1925), en psykologisk berättelse, »La religieuse» (1760, tr. 1796; sv. övers. »Nunnan», 1925), som i antiklerikal anda visar klosterlivets mörka sidor. Med förkärlek valde D. dialogen, som han förstod behandla med stor uttrycksfullhet. Till hans mest berömda dialoger höra »Le rève d’Alembert» (1769, tr. 1831), i vilken han framlägger sin naturuppfattning, det realistiska mästerverket »Le neveu de Rameau» (o. 1762, tr. 1805 i Goethes tyska övers.; sv. övers. »Ra-meaus brorson», 1825), där D. låter en originell bohemfigur tolka en ogenerat cynisk livsåskådning. Betydelsefulla, om ej ur konstnärlig synpunkt, voro hans dramatiska experiment. Under intryck av det borgerliga engelska dramat ville han skapa en ny genre, den allvarliga komedien; härur har sedan det moderna prosaskådespelet utvecklats. D:s egna försök, »Le fils naturel» (1757), »Le père de famille» (1758; sv. övers. »Herr Orbesson och hans familj», 1807), som ge interiörer ur franskt familjeliv, äro deklama Uppslagsbok. VII. 110 — 289 — — 290 —