DIDIDÆ toriska och ha svag karaktärsteckning. Genom sina livfulla, personligt hållna, detaljerade granskningar i Grimms »Correspondence litté-raire» av konstakad:s utställningar (1759—81) förebådade D. även den moderna konstkritiken. — Litt.: K. Rosenkrantz, »D:s Leben und Werke» (1866); E. Scherer, »D.» (1880); L. Du-cros, »D., 1’homme et 1’écrivain» (1894); J. Reinach, »D.» (s. å.); A. Collignon, »D., sa vie, ses æuvres, sa correspondance» (1913); Y. Hirn, »D.» (1917). Sjng. Di'didæ, en fam. utdöda duvfåglar, se D r o n t-fåglar. Di'dius Julia'nus, romersk kejsare (d. 193 e. Kr.). Efter Pertinax’ död eftersträvade dennes svärfar Sulpicianus och D. J., en rik senator, båda kejsarvärdigheten; mellan dem skall en fullkomlig auktion om värdigheten ha ägt rum, i vilken D. J. bjöd över och följaktligen av pretorianerna hyllades 193 e. Kr. Uppror utbröto emellertid runt om i riket; en av tron-krävarna Septimius Severus, somt utgav sig för Pertinax’ hämnare, ryckte mot Rom. D. J. avsattes av senaten och dödades s. å. B. Dido, mytisk grundläggarinna av Kartago, dotter till konung Mutto i Tyros, maka till Akerbas, flydde, sedan denne mördats av D:s broder Pygmalion, jämte sin syster Anna (se Anna Perenn a) till Libyen, där hon grundade Kartago, vars drottning hon blev. D. skall ha dödat sig själv, enl. sägnen för att undgå äktenskap med konung Jarbas av Numidien el. (enl. Vergilius i Aeneiden) av olycklig kärlek till Aeneas (se denne). D. torde urspr. ha varit en fenicisk gudomlighet, besläktad med Astarte (se denna). [W. N.] Didot [-då'], fransk boktryckar- och bok-handlarfamilj. Företaget grundades i Paris 1713 av Fran?ois D. (1689—1757), vars äldste son F r a n q o is Ambroise D. (1730—1804) förbättrade stilarna, uppfann velinpapperet och på uppdrag av Ludvig XVI föranstaltade en samling av klassiska förf, för dauphin (se d. o.). Bland verk, utg. från hans officin, märkas Tassos »Gerusalemme liberata» (2 bd, 1784—86) och Bitaubés övers, av Homeros (12 bd, 1787— 88). Hans son Pierre D. d. ä. (1760—1853) övertog 1789 faderns tryckeri och utgav berömda praktuppl. av de franska klassikerna, bl. a. Racine (1801—05), Boileau (3 bd, 1815) och Voltaires »Henriade» (1819). Hans broder F i r-m i n D. (1764—1836) övertog 1789 stilgjuteriet och uppfann bl. a. ett bättre sätt för stereo-typering. Efter honom kallade sig familjen därefter Firmin-D. Hans son Ambroise F i r-m i n-D. (1790—1876) ledde efter 1827 företaget tillsammans med brodern Hyacinthe (1794 —1880) och ombesörjde bl. a. utgivandet av »Dictionnaire de 1’académie fran^aise», uppl. av antika förf, samt av H. Estiennes »Thesaurus linguæ græcæ». Firman existerar ännu under namn av Firmin-D. et C:ie. [W. N.] Didra'kma, didrachmon, grekiskt mynt = 2 (i Korint = 3) drakmer (se d. o.). Di'drichsen [-drik-], Didrik Ferdinand, dansk botanist (1814—87). Ss. läkare deltog D. i den danska korvetten »Galatheas» världsom-segling 1845—47 och bidrog därunder till insamlandet av ett stort antal exotiska växter, blev 1856 assistent vid botaniska trädgården i Köpenhamn, 1858 docent i botanik och 1875 prof, i botanik vid Köpenhamns univ. och samtidigt direktör för botaniska trädgården. A. V-e. Didrik av Bern, folkdiktningens namn för Teoderik den store och hans stad Verona. Den Didrik av Bern frälsar ett lejon från en drake. I nedre hälften följer draken Didrik. Snidad dörr från Valthjofs-stad, Island. Omkr. 1250. Nationalmuseet, Köpenhamn. hjältediktning, som snart uppstod kring Teoderik, drog i Tyskland hastigt till sig en mängd andra äldre och yngre sagokretsar om Erma-narik, Attila, de burgundiska gjukungarna och den frankiske Sigurd-Sigfrid m. fl., under det den nordiska traditionen hållit Didrik-dikt-ningen utanför völsungarnas sagokrets. O. 1250 har en norsk sagoskrivare emellertid samlat upp en massa berättelser efter tyska sagesmän och sammanställt innehållet i den omfångsrika »Piörekssaga» (utg. av H. Bertelsen 1905—11), i vilken även völsungakretsen på tyskt vis inarbetats och kompletterats med nordisk tradition. Denna norska saga har på 1400-talet lagts till grund för en sv. omarbetning, »Sagan om D. a. B.» (utg. av G. O. Hyltén-Cavallius i »Skrifter utg. af Svenska fornskriftsällsk.», 5, 1850—54), vari även andra traditioner inarbetats, och som — 291 — — 292 —