DIELS dö med svårighet el. icke utan motstånd), urspr. benämning på ytterligtgående konservativa kretsar i England; har inom olika länder, även i Sverige, vunnit burskap med ung. samma betydelse. B. Diehl [dil], Michel Charles, fransk historiker och konstforskare (f. 1859), sedan 1907 prof, i bysantinsk historia vid univ. i Paris. D. har genom en rad skrifter framträtt som en av Europas främsta bysantinister; en oumbärlig handbok är hans »Manuel d’art byzantin» (2 éd., 2 bd, 1925—26); f. ö. märkas »L’Afri-que byzantine» (1890), »Théodora, impéra-trice de Byzance» (1904; sv. övers. »Teodora, danserska och kejsarinna», 1919), »Figures byzantines» (1906— 08; sv. övers. »Bysantinska gestalter», 2 bd, 1919—22) och »Histoire de 1’empire byzantin» (8 éd. 1924) samt skildringar av Ravenna, Palermo, Saloniki och Jerusalem. 1930 erhöll D. en festskrift, »Mélanges C. D.» (2 bd). E. W. Diehl [dil], Karl, tysk nationalekonom (f. 1864), e. o. prof, i Halle 1893, prof, i Rostock 1898, i Königsberg 1899, sedan 1908 prof, i Freiburg. D:s» Über Sozialismus, Kommunismus und Anarchis-mus» (1906, 5 Aufl. 1923; sv. övers. 1913) ger en lättläst om ock något ytlig översikt över socialistiska teorier och arbetarpartier i skilda länder. Hans mest betydande arbete an ses vara den värdefulla »P. J. Proudhon, seine Lehre und sein Leben» (3 bd, 1888— 96). Uppmärksammad är även D:s »Die recht-lichen Grundlagen des Kapitalismus» (1929). D. har dessutom utg. åtskilliga rent teoretiska arbeten, bl. a. »Theoretische National-ökonomie» (3 bd, 1916—27). Som teoretiker ansluter han sig i stort sett till den österrikiska gränsnytteskolan, dock utan att bryta med den tyska historiska skolan. T. E-r. Diel [dil].August Friedrich Adrian, tysk pomolog (1756—1839), brunnsläkare i Ems, studerade ingående de olika i Tyskland odlade äpple- och päronsorterna, som han be skrev i ett förtjänstfullt arbete, »Versuch einer systematischen Beschreibung in Deutschland vorhandener Kernobstorten» (21 bd, 1799— 1819). C.G.D. Diele'ktrikum är en av Faraday införd benämning på en elektrisk oledare el. isolator. Namnet avser att framhäva den egenskapen hos oledaren, att den kan genomträngas av den elektriska kraften. Hos ett d. tänker man sig elektriciteten bunden vid atomerna. Någon elektrisk ström i vanlig mening kan därför icke uppkomma, men under inverkan av en elektrisk kraft kunna de elektriska laddningarna inom atomen förskjutas något, den positiva i kraftens riktning, den negativa åt motsatt håll. Den tillståndsändring, ett d. därvid undergår, kallas dielektrisk polarisation (jfr Elektriskt fält och Elektromagnetiska ljusteorien). Den betydelse ett d. har för den elektrostatiska kraftverkan mellan två laddningar påvisades först av Faraday. Han fann bl. a., att kapaciteten hos en elektrisk kondensator är beroende av vilket d., som skiljer de båda ledande beläggningarna. Utbytes luft mot ett annat d. växer kapaciteten i en viss proportion, vars storlek angiver ifrågavarande ämnes dielektrici-tetskonstant. En kondensator med glas mellan beläggningarna har c:a 6 gånger så stor kapacitet som en med luft, vilket ger åt glas dielektricitetskonstanten 6. För svavel är den 3—4, för ebonit 3, för glimmer 6—8. — Enl. den elektromagnetiska ljusteorien är ett genomskinligt ämnes brytningsindex kvadrat-roten ur dess dielektricitetskonstant. Denna relation har väl bekräftats för gaserna, sämre för vätskor och fasta kroppar, när strålningen utgöres av synligt ljus; för elektromagnetiska vågor av stor våglängd har relationen fullständigt bekräftats. A. B. L. Diels [dils], H e r m a n n, tysk filolog (1848 —1922), prof, i Berlin 1886, har utgivit de för kännedomen om den grekiska filosofien epokgörande samlingarna »Die Fragmente der Vorsokratiker» (3 bd, 4 Aufl. 1922) och »Doxographi græci» (2 ed. 1929), ledde utgivandet av »Com-mentaria in Aristote-lem græca» (1882— 1909), författade bl. a. det lexikografiska arbetet »Elementum» (1899) samt »Antike Technik» (2 Aufl. 1920), ett viktigt bidrag till den antika teknologien. W. N. — 297 — — 298 —