DIESELMOTOROLJA vid kantonskolan i S :t Gallen, 1874 stadsbibliotekarie. D. skrev utom många specialarbeten »Geschichte der schweizerischen Eidgenossen-schaft» (5 bd, 1887—1917). [B.] Die'resis (grek. diai'resis, eg. tagande isär), språkv. och metr. 1) I sht om de klassiska språken: upplösning av en diftong i två stavelser; tecken, som utmärker ett dylikt uttal (jfr Trema). 2) Paus ivers, som delar versen i två hälfter och uppkommer, då ordets och versfotens slut sammanfalla (jfr Cesur). E.H. Diervi'lla, ofta kallad Weige’lia, östasiatiskt och nordamerikanskt växtsläkte av fam. Ca-prifolia'ceæ med 8 arter buskar med motsatta blad och tratt- el. rörformiga, tvåläppiga, täml. stora blommor. En i våra trädgårdar och parker mycket vanlig prydnadsbuske, D. flo'-rida (W. ro'sea), från n. Kina, har vackert rosenröda, stundom vita el. randiga blommor. A. V-e. Dierx [djä'rks], L é o n, fransk diktare (1838 —1912), var lärjunge till Leconte de Lisle och tillhörde diktarskolan »les Parnassiens» (se d. o.). Hans förnämsta diktsamling är »Les lèvres closes» (1867), hans mest betydande drama »La rencontre» (1875). D:s poetiska form, mindre retorisk, mera klar och behärskad än de ledande parnassiska diktarnas, vann många anhängare; vid Mallarmés död 1898 utropades han av de unga till *prince de poètes*. — Hans »Oeuvres complètes» utgåvos 1894—96. Hj. G. Dies (lat.), dag (i dateringar ofta förkortat till d.). D. ater el. d. nefa'stus, olycksdag, i den romerska kalendern de dagar, då alla offentliga ämbetshandlingar, militära företag, ceremonier etc. voro förbjudna, i motsats till d. fastas (plur. d. fasti el. endast fasti, se d.o.), då dylika voro tillåtna. D. profe'stus, vardag, söckendag. — Diem pe'rdidi, »jag har förlorat en dag», yttrande enl. Suetonius, »Titus», 8, tillskrivet Titus, vilken en gång ertappade sig med att under en hel dag ha glömt att göra någon människa något gott. Nulla d. sine li'nea, »ingen dag utan en rad (eg. linje)», levnadsregel, som enl. Plinius »Naturalis historia», 35, 36, 12, Apelles (se denne) för sig uppställt, att icke låta någon dag förflyta utan att ha utfört något i sin konst; därefter ofta använt ss. en erinran om att utföra något (nyttigt) varje dag. W. N. Dièse [djä'z] (fra.), mus., benämning på den med ett halvt tonsteg höjda tonen samt på det förtecken §, som anger höjningen. Tonen ciss heter alltså ut d., diss re d. o. s. v. Jfr D i e s i s. E. A. Diesel [di'zal], Rudolf, tysk ingenjör (1858 —1913). Efter studier vid tekniska högsk. i München blev D. assistent där åt den be- römde termodynamikforskaren G. v. Linde. På så sätt i intim kontakt med värmetekniska spörsmål kom D. på tanken att söka förbättra den termiska verkningsgraden (se d. o.) hos en ångmaskinsanlägg-ning och eliminera det i denna använda mediet (ånga) för överföring av värme-energien från bränslet till cylindrarna genom att låta pulvriserat kol under ett tryck av 3 å 400 atm. blåsas direkt in i ar-betscylindern för att där förbrinna och alstra den för kol vens framdrivning erforderliga energien. Någon kylning av cylindrarna trots högt kom-pressionstryck beräknades ej, detta för att så nära som möjligt uppnå ett ideellt värmeförlopp i enl. med Carnots cirkelprocess. Denna ursprungliga idé strandade dock då på rent mekaniska svårigheter. Med understöd från Krupp i Essen och Maschinenfabrik Augsburg-Nürnberg (M. A. N.) ledde emellertid D:s strävanden till uppkomsten av den efter honom benämnda dieselmotorn. Kolet fick i denna ersättas med olja, och trycket reducerades till 35 å 45 atm. 1893 byggdes hos M. A. N. den första dieselmotorn utan kylning (nu i Deutsches Museum, München); den kom dock ej till praktisk användning. 1884 byggdes hos samma firma den första driftdugliga motorn enl. dieselprincipen med kylning av cylindrar. (Se vidare Förbränningsmotorer.) D. försvann under omständigheter, som aldrig blivit klarlagda, på resa mellan Antwerpen och Harwich. E. H-l. Dieselmotor [di'-], se R. Diesel och Förbränningsmotorer. Dieselmotorolja [di'-] är den allmänna beteckningen på oljor, som användas för drift av dieselmotorer, oavsett om de erhållas av råolja (jordolja), brunkols- el. stenkolstjära, varav dock råolja ger huvudparten av hela oljeproduktionen. I fackkretsar skiljer man dock ofta mellan solarolja och dieselolja, den förra ett lättare och fullständigt destillat, den senare ett tyngre sådant, som i allm. är uppblandat med bensin- och fotogenfri råolja, fri från mekaniska föroreningar. Vid destillation av råolja erhålles vid succesiv temperaturstegring först mera lättflyktiga fraktioner ss. bensin under 150° C., fotogen, varefter mellan 200—500° C. först de lättare solar- och därefter de tyngre dieseloljorna erhållas. Resterna — 301 — — 302 —