DIET taga vissa näringsämnen som brännmaterial för livsprocessen och som ersättning för kroppens eget under densamma förbrukade material. Mängden av nödvändiga näringsämnen beror på kroppens storlek, ålder och kön, livsprocessens intensitet. Andligt arbete exempelvis fordrar icke på långt när så stark näringstillförsel som kroppsarbete. Man har funnit, att en människa vid sängläge förbrukar endast ung. 30—35 kalorier (se d. o.) pr kg. kroppsvikt och dygn. Vid medelsvårt kroppsarbete fordras däremot 35—50 och vid tungt sådant en näringstillförsel motsvarande 45—60 kalorier pr kg. kroppsvikt. I den mån kaloritillförseln genom födan täcker kaloribehovet, kan kroppen underhålla sina vävnader och sin vikt. Om kaloritillförseln är större än behovet, stiger kroppsvikten; i motsatt fall sjunker den genom förlust av kroppssubstans. Den friska människan har instinktivt en förmåga att genom hunger-och mättnadskänslan reglera sin näringstillförsel på ett passande sätt, men hos sjuka är denna reglering ofta störd på ett el. annat sätt, vilket fordrar särsk. hänsyn med anordnandet av d. — För kroppens normala bestånd fordras icke blott tillförsel av en tillräckligt stor mängd av näring. Denna måste beslå av avpassade mängder av de tre huvudbeståndsdelarna i våra näringsämnen, näml, äggvita, fett och kolhydrater, samt dessutom innehålla vissa salter, vitaminer och vatten. Äggviteämnena spela för näringen en särsk. roll. Kroppen förlorar under ämnesomsättningen ständigt äggvita, vilken i motsats till fett och kolhydrater icke kan ersättas annat än genom tillförsel utifrån av äggviteämnen. Kroppen måste med andra ord befinna sig i äggvite- el. kvävejämvikt. Man har länge sökt bestämma den minsta mängd av daglig äggvitetillförsel, som är nödvändig för livets bestånd. Senaste forskningar ha givit vid handen, att det är svårt angiva en generell äggvitemängd ss. därvid representerande ett minimum. Kroppen har förmåga av en långt gående anpassningsmöjlighet alltefter olika mängder tillförd äggvita. Man har småningom förenklat frågeställningen och intresserar sig numera mera för äggvite-optimum (lämpligaste mängden äggvita) i den tillförda kosten. Särsk. under världskrigets hungersår kom man till den uppfattningen, att 80—100 gr. äggvita dagl. i födan är en optimal mängd för en människa på ung. 70 kg. kroppsvikt. Ett faktum av stor betydelse för anordnandet av näring åt sjuka är, att riklig äggvitetillförsel i födan har ett starkt stimulerande inflytande på ämnesomsättningen i dess helhet. Äggviteoptimum i födan bör därför i allm. icke överskridas, i sht icke i sjukkosten. Ägg viteämnen från djurriket (kött, fisk) äro full-värdigare än sådana från växtriket, d. v. s. kroppen har större lätthet att tillgodogöra sig och omsätta i egen kroppsäggvita äggviteämnen från kött el. mjölk än de, som fås från växtriket. Så kan kroppen av 100 gr. äggvita i oxkött, mjölk, potatis och majs bilda resp. 105,73 gr., 99,65 gr., 71,e5 gr. och 18,40 gr. egen kroppsäggvita. Man har funnit, alt av näringsbehovet i vila böra lämpligen 15 % av kaloribehovet täckas av äggvita. Av de återstående 85 % böra 25—35 täckas med fett, 50—60 med kolhydrater. Av ett totalkaloribehov av t. ex. 2,200 böra 330 kalorier täckas av äggvita, 1,100 kalorier (50 %) genom kolhydrater och resten, 770 kalorier, av fett, el. 80,5 gr. äggvita, 268,3 gr. kolhydrater, 82,s gr. fett. Näring uteslutande bestående av fett utan kolhydrater är icke möjlig, emedan därvid en svår ämnesom-sättningsrubbning utvecklar sig. Vid fullkomligt kolhydratfri näring (absolut d.) uppstår syreförgiftning, acidos (se d. o.), som utmärker sig genom avsöndring av stora mängder syror, acetonkroppar i urinen. En kost bestående uteslutande av kolhydrater måste på gr. av dennas volym för mag- och tarmkanalen betyda en allt för stark belastning. Riklig tillblandning av fett till födan med dess stora näringsvärde bidrager kraftigt till höjandet av födans närings- och mättnadsvärde och därmed till reducerande av kostens volym. Dietetiken måste taga hänsyn till våra kunskaper om matsmältningen, matsmältningssafternas upplösning av näringsämnena i den nedsvalda födan. Matsmältningen är både en mekanisk och en kemisk proces. För dess normala förlopp fordras dels avsöndring av tillräckliga mängder av de speciella safter, som ha till uppgift att kemiskt påverka näringsämnena, dels ett invecklat muskelspel i olika segment av matsmältnings-kanalens väggar, nedsväljningen av födan, ält-ningen av densamma i magsäcken och transporten genom tarmkanalen. För denna invecklade process’ harmoniska förlopp spela psykiska faktorer en mycket stor roll, vilket särsk. är framträdande hos sjuka människor, som Uda av aptitlöshet, illamående och andra matsmältningen hämmande faktorer. Det gäller som allmän princip om sjukkost, att den skall vara lättsmält. Därmed menas, att dess födoämnen utan svårighet lösas, uppsugas och införlivas med blodet genom tarmväggen. Magsäckens förhållande är därvid av särsk. vikt. En avsevärd del av den förberedande matsmältningen försiggår ju i denna reservoar. Lättsmält kost är i allm. sådan, som icke dröjer kvar länge i magsäcken och som retningsfritt passerar ut i tarmen. Svårsmälta födoämnen — 305 — — 306 —