DIETETIK har hög näringshalt verkar uppfriskande och föga belastar magsäcken (se Feber). Vid magsår (se d. o.), som innebär ett starkt retningstillstånd i magsäcken, sammansättes kosten av svaga magsaftframlockare i puré-form. Denna kost är likaledes lämplig som skonkost vid mag- och tarmkatarr. Vid de senare är det viktigt, att födan resorberas så fullständigt som möjligt i tarmkanalen (se Magkatarr, Tarmkatarr). Vid förstoppning (se d. o.) bör å andra sidan givas en grov föda, som i tarmen lämnar rikligt med slaggämnen (grönsaker) och dessutom innehåller socker, fett och fruktsyror (frukt). Patienter med giktanlag böra ha en d., som är fri från nukleinsyra el. med andra ord är fattig på kött, fisk och inälvor (se Gikt). Vid sockersjuka (se d. o.) böra kolhydraterna inskränkas till ett minimum och näringsbehovet tillfredsställas övervägande med fett och måttliga mängder äggvita samt stora mängder grönsaker. Vid korpulens el. fettsot (se d. o.) skall d. vara mättande men däremot utan större näringsvärde, fattig på äggvita och fett, rikliga mängder frukt och grönsaker. Njursjuka böra ha en d., som är fattig på äggvita och koksalt och som övervägande består av mjölk el. grädde och vegetabilisk äggvita, grönsaker och frukt (se Njurinflammation). För gödning bör den sjuke ha stora mängder av födoämnen med högt näringsvärde: fett, kolhydrater (se G ö d k u r). S. I-r. D.-föreskrifter spela stor roll hos naturfolken. Ingenting är vanligare, än att vissa födoämnen, t. ex. av vissa sorters djur, äro tabu (se d. o.) ant för alla el. för dem, som tillhöra en viss klan el. familj, el. också vid särskilda tillfällen. D.-föreskrifterna äro ofta av religiös natur och ingå i stor utsträckning i de hos naturfolken vanliga reningsriterna. Tron på andlig smitta, som överföres alldeles som den lekamliga och verkar rent mekaniskt och som kan utplånas genom yttre reningar, är allmän bland primitiva folk. Med födan kunna farliga substanser komma in i människan, vilka kunna åstadkomma olyckor. Stundom inverkar den föda man intager även på andra, t. ex. vad fadern el. modern förtär på det nyfödda barnet (se Couvade). I detta fall få de ej förtära sådant, som ett barn icke skulle tåla. Vissa för ett djur utmärkande egenskaper kunna övergå till den som äter det, särsk. under vissa omständigheter, då krafterna äro nedsatta, vid sjukdom, barnsäng el. i fråga om späda barn. Genom att äta ett fläckigt djur kan man själv bliva fläckig, genom att äta en gnagare få långa tänder o. s. v. Ä andra sidan söker man genom att förtära vissa djur tillägna sig dessas egenskaper. Ett varghjärta ger vildhet och mod, en medicinman förtär små sugfiskar för att kunna suga ut patienternas sjukdomar o. s. v. Klanmedl. få ej äta sitt totemdjur (se T o t e m i s m) och, där personliga skyddsandar uppträda i djurform, icke heller dessa djurarter. D. måste hållas vid tillfällen som barnsbörd, vid pubertetens inträdande, vid dödsfall o. s. v. samt vid sjukdom, där den stundom också kan ha fysiologisk betydelse. Redan hos mycket lågt stående stammar, ss. Sydostasiens urfolk, finnas d.-föreskrifter och förbud mot förtärande av vissa djur. G. B-r. Dieterich [di'tariz], A 1 b r e c h t, tysk filolog (1866—1908), prof, i Giessen 1897, i Heidelberg 1903. D. ägnade sig framför allt åt den lägre grekiska folkreligionen och mysterie-fromheten; i sitt mest bekanta arbete, »Mutter Erde« (1905), har han sökt påvisa, huru jorden ss. den allfödande och i sitt sköte allt återtagande modern är en av de äldsta mytologiska föreställningarna icke endast i den grekiska utan även i de flesta andra religioner. D:s geniala idéer ha upptagits och i ensidig riktning utformats av andra forskare. Bland D:s övriga arbeten märkas »Abraxas» (1891), »Nekyia» (1893), »Eine Mithrasliturgie» (1903), »Kleine Schriften» (1911); D. utgav från 1904 »Archiv für Religionswissenschaft». Efr. B. Dieterici [ditari'tsi]. 1) Karl Friedrich Wilhelm D., tysk statistiker (1790—1859), studerade i Königsberg och Berlin samt deltog ss. officer i fälttågen mot Frankrike, blev 1834 prof, i statsvetenskap vid univ. i Berlin samt 1844 chef för Preussens statistiska byrå. D. har särsk. gjort sig förtjänt om förvaltnings-statistikens utveckling. S. D. W. 2) Friedrich Heinrich D., den föregåendes son, orientalist (1821—1903). Efter studier i Halle, Berlin och Leipzig samt vidsträckta resor i Egypten, Nordarabien, Palestina och Syrien blev D. 1850 prof, i semitiska språk i Berlin. Av största vikt äro hans arbeten på den arabiska språkvetenskapens område; för studiet av den arabiska filosofien var han en banbrytare. Bland hans talrika skrifter märkas: »Alfijjah, carmen didaclicum grammaticum auctore Ibn Målik» (1851), »Carmina Muta-nabbi» (1858—61), »Chrestomathie ottomane» (1854), »Die Naturanschauung und Naturphilo-sophie der Araber im 10. Jahrhundert» (1860), »Die Philosophie der Araber im 10. Jahrhundert» (2 bd, 1876—79), »Die Abhandlungen der Ichwän Es-Safä in Auswahl» (3 h., 1883—86). G. O-r. Dieteti'k, läran om konsten att genom särsk. avpassad näring förebygga och bota sjukdomar. D. spelar en mycket viktig roll vid all — 317 — — 318 —