DIETKUR sjukbehandling. Den fordrar särskilda, ingående kunskaper om födoämnena samt särskild matlagning. Vid våra sjukhus finnas också särskilda s. k. dietkök. Läran om näringsbe-handling av sjukdomar har sedan urminnes tider varit föremål för stort intresse. De sista årtiondena ha d:s vetenskapliga grundvalar vuxit fastare genom rationellt studium. S. 1-r. Die'tkur, se Diet. Dietrich [di'tri^], V e i t, tysk teolog (1506— 49), univ.-lärare i Wittenberg, predikant i Nürnberg, nära vän till Melanchthon och en tid sekreterare åt Luther. En av D. skriven agenda har länge använts i Nürnberg. D. utgav även Luthers föreläsningar och predikningar, ehuru i föga korrekt ed. S. N. Dietrich [di'triz], Christian Wilhelm Ernst, tysk målare och raderare (1712—74), var från början av 1740-talet verksam huvudsaki. i Dresden och utnämndes av August III till hovmålare. Senare blev han inspektor för galleriet i Dresden och prof, vid konstakad. där. D. var som målare mycket produktiv och åtnjöt stort rykte. En typisk representant för tidens allomfattande eklekticism, förstod han att göra de flesta utländska skolors maner och ämnesval till sin egendom. Framför allt stod han holländarna nära. Även som grafiker var han högt skattad och efterlämnade ett stort antal blad. M. Bjn. Dietrich [dftri^], Johann Friedrich, tysk målare (1787—1846), tillhörde den nasa-renska konstriktningen. Hans arbeten, som återspegla känslodjup och fint skönhetssinne, utmärkas av klar, logisk komposition och elegant teckning, men färgen är ofta tung och torr. D. utförde en stor mängd monumentalmålningar för kyrkor och kungl. slott i Würt-temberg. Som prof, vid Stuttgarts konstskola utövade han stort inflytande på landets konstodling. M. Bjn. Dietrichson [di'trik-], Lorentz Henrik Segelcke, norsk konsthistoriker (1834—1917), uppträdde på 1850-talet som skönlitterär förf., ägnade sig därefter åt litteraturhistorien och utgav 1860 »Læredigtet i Nordens poetiske litteratur», varefter han — som livligt deltagit i den skandinaviska studentrörelsen — blev kallad till docent vid Uppsala univ. Under resor i Europa blev D. alltmera intresserad av konst historien, anställdes 1866 som amanuens vid Nationalmuseum, Stockholm, blev lärare vid Konstakad. och vid den nyupprättade slöjdskolan, utgav 1875—76 den för sin tid betydande publikationen »Tidskrift för bildan de konst och konstindustri» samt blev en ledare för den uppblomstrande konstkulturen i Stockholm. D. var en gärna hörd föreläsare i litterära och konstnärliga ämnen, blev lärare för prinsessan Lovisa i danskt språk och litteratur, författade skådespel, som uppfördes i Stockholm och Kristiania. D. utgav »Den norske poesis historie» (1866—69) samt »Det skönas verld» (2 bd, 1870—79), omfattande »Populär estetik» och »De bildande konsternas historia», ett arbete, som i hög grad bidrog att väcka och uppehålla den stora allmänhetens intresse för konsten och dess hävder. 1877 blev han hedersd:r vid Uppsala univ. 1875 kallades han till e. o. prof, i konsthistoria vid Kristiania univ. Hans vetenskapliga verksamhet koncentrerade sig nu på den äldre och nyare konsten i Norge. Efter det inledande arbetet om »Den norske træskjærerkunst» (1878) utkom det betydande verket »De norske stavkirker» (1892), följt av det tillsammans med H. Munthe redigerade planschverket . »Die Holzkunst Norwegens» (1893); slutl. följde »Vore fædres værk» (1906). Därjämte författade D. monografier över Tide-mand, Gude och M. Berg (1912). Tidigare hade de populärt hållna böckerna över »Christus-billedet» (1880) och »Michelangelo» (s. å.) utkommit. För upprättandet av konst- och konstindustrimuseer i Norge var D., särsk. i början, ivrigt verksam. Med de moderna rörelserna inom litteratur och konst kunde han dock icke förlika sig, och han kom mer och mer bort från sin ledande ställning inom Norges konstvärld; som betydande kulturpersonlighet och föregångsman inom litteratur- och konsthistorien blev han dock alltid erkänd. Lärarverksamheten vid univ. fortsatte han till det sista. Sina rika minnen skildrade han i »Svundne tider» (4 bd, 1896—1917; sv. uppl. av bd 2—3 utkom 1901—02 under titel »En norrmans minnen från Sverige*). — D:s hustru, Johanne Mathilde D., f. Bonnevie, målarinna (1837—1921), studerade konst utomlands, särsk. i Düsseldorf, och följde sin man på dennes många resor; hon har mestadels utfört genrebilder i Düsseldorfstil och var dennas sista representant i Norge; också goda interiörer och porträtt han hon efterlämnat. E. W. Dietrichstein [di'trizjtaln], gammal adelsätt från Kärnten, med två huvudlinjer sedan 1508, H o lie nb u r g-F inkenstein och Weich-s e 1 s t ä 11 R abenstein, den sistnämndas — 319 — — 320 —