DIFFUSIONSPUMP förstärkta lösningen förtränges senare medelst ny, svagare sådan. — I vissa fall inskränker sig processen till huvudsaki. förträngning. — Genom förfarande av här antytt slag (d i f f u-sionsmetoden) vinnes nära fullständig utlakning med minsta vätskemängd. Den erhållna lösningen har högsta möjliga koncentration. Jfr Sockertillverkning och Pappersmassetillverkning. T. Wlr. Diffusio'nspump, se Luftpump. Diffu'st ljus, se Diffusion 1). Diffusö'r, tekn., se Diffusionsbatteri. Di'filos, grekisk komediförf., verksam i Aten o. 300 f. Kr., en av företrädarna för den s. k. »nya komedien* (jfr Menande r). Hans rika alstring (o. 100 lustspel) har gått förlorad. Tre stycken känna vi genom fria latinska bearbetningar av Plautus (»Rudens», »Casina», »Vi-dularia»). En enstaka fars- och prygelscen ur lustspelet »Tillsammans i döden» har inflätats i Terentius’ latinska komedi »Bröderna». D:s’ specialitet synes ha varit den invecklade och spännande intrigkomedien. I. H. Difosge'n, se Stridsgaser. Difteri' (till grek. difthe'ra, hud) är en akut, smittosam sjukdom, framkallad av d.-bacillen och kännetecknad av membranliknan-de beläggningar på stället för infektionen och av specifika toxiska allmänsymtom. Sjukdomen var sannolikt bekant för antikens läkare. Are-taios från Kappadocien har redan i l:a årh. e. Kr. beskrivit den. Under 2:a årh. var det i sht åkommans lokalisation till struphuvudet, som karakteriserade den epidemiartat uppträdande sjukdomen. Svåra epidemier härjade på 1600- och 1700-talen i Spanien, Italien och Tyskland. I Sverige omtalas d. först vid mitten av 1700-talet. Under den stora epidemien i Frankrike 1825 lämnade Bretonneau, stödd på noggranna kliniska iakttagelser och talrika obduktioner, en klassisk beskrivning av sjukdomen, där han sammanfattar dess olika former och lokalisationer i ett begrepp samt präglar namnet difteri'tis. Difteribacillen (se B a k-teriologi, sp. 1155) beskrevs först av Klebs 1883, renodlades 1884 av Löffler. Roux och Yersin framställde 1888 ur renkultur av d.-baciller det specifika d.-giftet, d.-toxin, och kunde därmed framkalla de karakteristiska d.-förlamningarna på djur. Kännedomen om d.-bacillen och dess gift möjliggjorde 1890 v. Behrings storverk, framställandet av det specifika botemedlet mot d., d.-antitoxinet, det s. k. d.-se-rumet. — D. är en smittosam sjukdom. Huvudkällan för smittan är människan. Smittoämnet överföres ant. direkt från individ till individ genom droppinfektion el. indirekt genom föremål, ss. näsdukar el. dyl., på vilka de mot in torkning motståndskraftiga d.-bacillerna kunna hålla sig livsdugliga under lång tid. Ibland kan smittan spridas genom näringsmedel; så ha t. ex. mjölkepidemier förekommit, där man kunnat påvisa d.-baciller i svalg el. näsa på personer, som mjölkat el. hanterat mjölken. Bacillerna försvinna olika fort hos de sjuka. I 75 % av fallen äro de borta efter 3—4 veckor, men hos ung. 10 % finnas de fortfarande efter 6 veckor. Smittofara finnes sålunda icke endast i sjukdomens akuta stadium utan ofta i veckor och månader därefter. Ej sällan kan man påvisa baciller hos personer, som icke alls varit sjuka el. sjuknat mycket lindrigt, s. k. bacillbärare, vilkas smittofarlighet spelar en stor roll för sjukdomens spridning. D. kan angripa alla åldrar; mest mottagliga äro dock barn i åldern 2—6 år. Sjukdomen förekommer i alla klimat men särsk. i tempererade och nordliga zonen. Inkubationstiden angives till 2—7 dagar. D. är oftast lokaliserad till svalget, ej sällan till näsan el. struphuvudet. Mera ovanliga lokalisationer äro ögats bindhinna, de kvinnliga könsorganen (mest hos små flickor), navelsåret hos nyfödda samt huden, om den förut skadats genom sår, eksem el. dyl. Svalg-d. börjar oftast plötsligt med feber och halssmärtor. Vid mycket lätta fall ser man endast en viss rodnad av svalget, och diagnosen kan då endast sättas genom bakteriologisk undersökning. I andra fall framträda ganska fort efter insjuknandet gråvita fläckar på mandlarna. De gå i början ganska lätt att lossa, sedan endast med svårighet och lämna då efter sig en blödande yta. De gråvita fläckarna kunna flyta samman och täcka då som en mer el. mindre tjock membran el. päls större el. mindre yta av mandlarna. I svårare fall överskrida beläggningarna mandlarna, krypa över främre gombågarna, breda ut sig över mjuka gommen, omgiva tungspenen och kunna slutl. efter några dagar täcka även hårda gommen ända fram till tandraden. Även kunna de difteritiska beläggningarna breda sig bakåt, över bakre gombågarna, bakre svalgväggen och upp i näsrummet. Dessa svåra fall med utbredda beläggningar ha oftast äggvita i urinen. Hos dem är svalget betydligt svullet, likaså finnes en stark svulst av körtlarna på halsen nedom och bakom underkäken, så att patienten kan se ut, som om han hade pås-sjuka. Ofta känner man ur munnen en karakteristisk, äckligt stinkande lukt. Ej sällan förekomma i dessa svåra fall blödningar i huden, som i regel varsla om en ogynnsam utgång av sjukdomen. Förloppet är mycket växlande. De lindriga fallen kunna tillfriskna av sig själva. Om be — 339 — — 340 —