DIFTONG läggningar finnas, stötas de av inom några dagar. Vid de svårare fallen däremot löper patienten alltid stor risk. Utan behandling sluta många av dessa med döden. I de svåraste fallen ligger enda utsikten att rädda patientens liv i en skyndsam och energisk serumbehand-ling; trots behandling sluta tyvärr ej få av de svåra fallen med döden. Denna kan inträda under sjukdomens första dagar, då patienten dör på gr. av d.-giftets inverkan på hjärtat och kärlsystemet. I andra fall går den lokala processen tillbaka, svullnaden minskas, febern viker, beläggningarna stötas av, och patienten kan en tid glädja sig åt ett täml. gott välbefinnande. Efter några veckor kunna emellertid tecken till hjärtsvaghet inställa sig, och patienten avlider i en del av dessa fall plötsligt el. småningom i den av d.-giftet framkallade hjärt- och kärlförlamningen. Andra av d.-toxi-net framkallade symtom äro förlamningar av olika muskelgrupper, som framträda under sjukdomens senare förlopp. Vanligast är förlamning av mjuka gommen, vilket visar sig i att patienten talar genom näsan och att flytande föda kommer fram genom denna. Vanlig är även förlamning av ögats ackommoda-tionsmuskulatur, varigenom patienten ej kan se tydligt på nära håll, t. ex. att sy el. läsa, men väl på avstånd. Förlamningar kunna dessutom uppträda i övriga av kroppens muskler, i armar el. ben, i bål- och bröstmuskulatur. Om patienten överlever sjukdomen, bruka dessa förlamningar småningom spårlöst försvinna. Näs-d. uppstår oftast i anslutning till en svalg-d., men förekommer ej sällan, i sht hos spädbarn, som en självständig sjukdom. Den karakteriseras av en ofta ensidig snuva med en blodig och varig avsöndring, som fräter näsans omgivning, vilken härigenom blir svullen och sårig. Strup-d., croup el. äkta stryp-sjuka, utbildas också i regel i anslutning till en svalg- el. näs-d., men kan även vara primär, d. v. s. uppstå direkt i struphuvudet utan svalg- el. näs-d. Sjukdomen börjar smygande med heshet och skrällande hosta och småningom alltmera tilltagande svårighet att andas. Denna kan fortskrida, tills den sjuke dör i kvävning, om icke dessförinnan lufttillträde beredes genom operation. Ibland ser man dock, att processen stannar och återbildas ant. någon gång av sig själv el. efter serumbehandling, utan att operation behöver företagas. — D. var förut en av de mest fruktade farsoterna med en dödlighet av upp till 50 %, dock varierande i de olika epidemierna. Sedan serum-behandlingen införts i början på 1890-talet, har dödligheten sjunkit betydligt och håller sig numera omkring 5 %. Under de senaste åren synes emellertid en stegring av dödssiff-rorna ha inträtt på kontinenten. Vid stryp sjuka var dödligheten före serumtiden ohyggligt hög, 70—90 %; numera torde den uppgå till 10—20 %. Behandlingen av d. är helt och hållet bunden till det av v. Behring framställda specifika motgiftet mot d., d.-antitoxi-net el. s. k. d.-serum. Det har, ss. de ovan anförda siffrorna angiva, visat sig vara ett mäktigt vapen i kampen mot den förut så ohyggliga sjukdomen. Ett absolut villkor för att serum skall göra nytta är, att det tillföres i tid, redan i de allra första dagarna av sjukdomen. Har alltför lång tid förflutit, kan icke ens de största mängder serum rädda patienten i de svåra fallen. Serum är ofarligt. I o. 10 % av de fall, som serumbehandlats, uppstår ung. 10 dagar senare ett kliande nässelutslag på kroppen, ofta åtföljt av feber, ledsmärtor, äggvita och svullna körtlar. Denna s. k. serumsjuka (se d. o.) går dock över efter några dagar och efterlämnar intet men. Vid strypsjuka måste man utom serum ofta tillgripa operation för alt skaffa luft åt den sjuke, som håller på att kvävas. Man använder ant. intubation (se d. o.), som består i att ett rör införes genom stämbandsspringan, el. tracheotomi (se d. o.), varvid man öppnar luftstrupen framifrån och inför en kanyl. Alla fall av d. böra enl. epidemilagen vårdas å epidemisjukhus. De svåra fallen måste ligga till sängs 6—8 veckor el. längre. Alla patienter (med vissa undantag) skola, innan de hemskrivas, om möjligt vara bacillfria. Genomgången d. medför icke absolut immunitet. Man ser ej sällan patienter, som mer än en gång insjuknat i mer el. mindre svår d. Man har under senare tid alltmera försökt att skyddsympa mot d. Förr använde man passiv immunisering (se d. o.) med vanligt d.-serum, men det skydd, som detta lämnade, är av mycket kort varaktighet, blott ett par veckor. Numera brukas aktiv immunisering med en blandning av d.-toxin och antitoxin, redan angiven av v. Behring, men först senare använd i större omfattning. En annan metod, angiven av Ramon, är att vaccinera med formalinbe-handlat d.-toxin, som härigenom berövats sin giftighet med bibehållande av de immuniseran-de egenskaperna. Resultaten av skyddsymp-ningen mot d. uppgivas från flera håll vara mycket goda men kunna ännu ej fullt bedömas. A. Fl. Difteri'baciller, se B a k t e r i o 1 o g i, sp. 1155, och Difteri. Difteri'serum, se Difteri och Serologi. DifteriToxin, se Difteri och T o x i n e r. Difto'ng (grek. di'fthongos, eg. tve-ljud), — 341 — — 342 —