DIGERDÖDEN skall den på några år ha berövat detta land 13 mill. av dess innebyggare. Under ohyggliga förödelser gick den sedan västerut och rasade under året 1346 i trakterna av Kaspiska och Svarta havet, i Syrien och Egypten. Från dessa länder lär den genom flyktande italienska fartyg redan 1346 ha kommit till Sicilien. Våren 1347 nådde den Konstantinopel, varifrån den raskt spridde sig till Cypern, de Egeiska öarna och Grekland. Redan samma år var den i Italien. Om dess väg dit lämnar Gabriel de Mussis följande uppgifter. Den till Genua hörande staden Kaffa på Krim hade att utstå en långvarig belägring av tatarerna. Bland dessa bröt pesten ut. För att förgöra sina fiender kastade de med kastmaskiner sina döda in över murarna. Sjukdomen spred sig nu med rasande fart inom staden. Endast ett fåtal av dess invånare, bland dem de Mussis, undgick döden och lyckades på en eskader taga sig hem till Italien. Varhelst skeppen landade, spridde de farsoten. I Genua dogo 40,000, hälften av stadens invånare, i Venedig 100,000 människor. Snart var hela Italien en enda pesthärd. Hälften av dess befolkning lär ha gått under. Ohyggligt härjande gick den stora döden sedan fram över Baleariska öarna och Spanien. Därefter kom turen till Frankrike, där dödligheten på sina ställen var fruktansvärd. I Arles utdog nästan hela befolkningen, i Narbonne bortrycktes på en vecka 30,000 människor, i Avignon dogo så många, att man måste kasta liken i Loire, som till det ändamålet högtidligt invigdes av påven. O. Us 1348 kom hemsökel-sen över s. delen av England. 3 månader senare rasade pesten med full styrka i London, där den dödade 100,000 människor; sedan spred den sig över hela landet, där den fortgick till fram emot maj 1349. Med samma styrka här-jadé den under åren 1348 och 1349 i Tyskland. 1350 nådde den östersjöprovinserna. — Genom ett engelskt, vid Bergen ilanddrivet skepp, vars hela besättning dött i pesten, kom den på sommaren 1349 till Norge. Hösten s. å. trängde den in över Sveriges gränser. Ryktet hade föregått den, och med fasa emotsåg man, vad som komma skulle. Med sina till Lödöse sammankallade rådgivare överläde konung Magnus om de åtgärder, som borde vidtagas; det beslöts, att varje fredag skulle vara allmän böne- och fastedag och att av varje invånare skulle givas en svensk penning »Gudi till heder och hans signade moder Maria». Men skoningslöst gick döden fram över landet och härjade fruktansvärt under året 1350. Noggrannare uppgifter om dess framfart i Sverige saknas, men det beräknas, att % av landets vid den tiden till knappt % mill. uppgående befolkning bortryck tes. ödehemman och ödekyrkor buro för många senare generationer vittnesbörd om dess skövT lingar. S. å. kom pesten till Finland, året därpå till Ryssland. — På 5 år hade sålunda d. gjort sin rundgång genom vår världsdel. Helt var dess kraft emellertid icke därmed bruten; under flera år framåt flammade den upp än här, än där. Den totala förlusten av människoliv i Europa beräknas till 25 mill. Det var icke första gången, som pesten gått fram över världen, och ej heller den sista. Men så vitt historien känner, har hemsökelsen aldrig varken förr el. senare varit så svår som under denna epidemi. Till dess våldsamhet samverkade många omständigheter. Länder och städer hade hunnit bli täml. folkrika, trångboddheten i de sistnämnda var stor, kraven på den per-sonl. renligheten minimala, och för den allm. hygienens betydelse saknade man all förståelse. Tiderna voro också mycket upprörda. Runt om i Europa förde man blodiga krig med relativt manstarka härar. Härtill kommo fruktansvärda naturkatastrofer. Våldsamma jordbävningar hade åren förut hemsökt Medelhavets kuster och Mellaneuropa. Nederbörden hade flera år varit ovanligt riklig och framkallat stora översvämningar, och som följd därav rådde mångenstädes missväxt och hungersnöd. Till allt detta kom så, att man icke hade någon uppfattning om farsotens natur och orsak och därför icke kunde vidtaga effektiva motåtgärder. På de flesta ställen bestodo dessa uteslutande i botgöring, böner och gåvor till fattiga och kloster. På vissa håll tände man i bostäderna el. på gator och torg stora eldar för att därmed rensa luften från giftiga dunster, alstrade som man trodde genom de omtalade naturkatastroferna, och till samma ändamål använde man sig i stor utsträckning av luktmedel. Andra sökte sin räddning genom flykt el. isolering. Så stängde Milano vid pestens annalkande sina portar och lyckades, åtm. delvis därigenom, under 2 år uppskjuta katastrofen. Slott och kloster avsöndrade sig på samma sätt från yttervärlden; inom de sistnämnda lär man på sina ställen ha drivit isoleringen så konsekvent, att man vägrade taga emot de gåvor, som av den skräckslagna allmänheten därutanför bjöds dem i riklig mängd. Men det gagnlösa i alla dessa åtgärder blev snart nog uppenbart. Med skräcken för sjukdomen blandade sig känslan av den absoluta värnlösheten. Boccaccio och Petrarca, de Mussis och många andra ha i gripande ordalag skildrat det oerhörda eländet och dess inverkan på människornas sinnen. Många lämnade sig motståndslöst åt förtvivlan el. sjönko hän i fullständig apati. Andra sökte undfly tankarna på den runt om — 345 — — 346 —