DIGIVNING tid ganska växlande, beroende på jordmån, belysning m. m., och dessutom synas glykosi-derna vara något obeständiga. Man har därför bestämt sig för en fysiologiskt standardiserad drog el. lösning (»titrerad») så beskaffad, att viss mängd av densamma på viss bestämd tid bringar ett grodhjärta till stille-stånd. Den sv. farmakopén har också föreskrivit en dylik prövning. — Med d.-substan-serna farmakodynamiskt och kanhända även kemiskt närbesläktade äro ett flertal andra glykosider, förekommande i andra växter, av vilka åtskilliga användas ss. hjärtmedel. Dylika förekomma i fröna av Stropha'ntus-arter (strofantin), i sjölöken, Scilla mari'tima, i liljekonvaljen, Convalla'ria maja'lis, i »gossen i det gröna», Ado'nis verna'lis, hos Ne'rium, Helle'bo-rus, Cheira'ntus, hos det javanesiska giftträdet Antia'ris toxica'ria (antiarin) m. fl. Flera av dessa växter ha sedan gammalt använts till beredning av pilgifter (Stropha'ntus till kombé och inée i Afrika, Antia'ris till upas antiar och ipoo på Java och Malakka etc.). Det finnes också djursekret med d.-artad verkan, t. ex. bufotalin. — D. framkallar en ökning av hjärtats sammandragningar och en stegring av hjärtats utvidgningsförmåga, så att hjärtat för varje pulsation bättre fylles och tömmes. Främst på gr. av retning av centrum i hjärnan för hjärtats hämningsnerv (vagus) minskas pulsantalet pr tidsenhet något, men den blodmängd, som på tidsenheten utdrives från hjärtat, blir dock stegrad. Hjärtats muskulära kraft ökas. D. verkar sannolikt både på hjärtats nervösa och muskulära mekanism. De smärre d.-doserna orsaka en hämning av retbarheten hos retningssystemet i hjärtat, så att abnorma impulser icke fortledas ned till kamrarna, varigenom vissa former av oregelbunden hjärtverksamhet kunna hävas. Dessutom medför d. en utvidgning av hjärtats egna blodkärl, förbättrande dess näringstillförsel och dess arbetsförmåga. Tack vare denna allsidiga reglering av hjärtarbetet kan d. medföra en stegring av ett abnormt lågt blodtryck på gr. av ett uselt arbetande hjärta men också minska ett abnormt högt blodtryck, uppkommet genom ett svagt hjärtas oförmåga att framdriva blodet, dettas anhopning i det venösa systemet (stas) och den på gr. av allt detta förefintliga otillräckligheten i syrgastillförsel till organismens olika delar. D. blir vårt bästa medel att häva alla följder av nyssnämnda förhållanden: den venösa stasen, vätskeutträdandet i vävnaderna (vattusot), andnöden (dyspne och cyanos), den bristfälliga diuresen (se D i u r e t i k a) m. m. Den sistnämnda effekten stegras ytterligare av d:s’ förmåga att utvidga blodkärlen i njurarna. — D. har stark frändskap till hjärtmuskelcellerna och anhopas fördenskull lätt där (kumu-leras). Därför måste man vid längre tids d.-be-handling alltid införa 2 å 3 d.-fria dagar pr vecka. En begynnande förgiftning yttrar sig med stark förlångsamning av pulsen, oregelbunden puls el. plötslig stegring av pulshastigheten, svindel, kräkningar etc. E. L. Bn. DigitaTia, ett till gräsfam. hörande släkte, som i vissa floror sammanslås med släktet Pa'-nicum (se d. o.). A. V-e. Digiti'grada, tågångare, kallas sådana djur, som vid ställförflyttningen trampa endast på fingrarna och tårna (t. ex. många rovdjur, ss. hund och katt). Stödja de endast på fingrarnas och tårnas yttersta led (kloleden), sägas de vara un g u 1 i'g r a d a, klogångar e, och använda de vid gåendet hela handen och foten, benämnas de p 1 a n t i'g r a d a, h äl-g å n g a r e (t. ex. insektätarna). H. W. Digitoni'n, DigitotaT, Digitoxi'n, farm., se Digitalis 2). DFgitus (lat., finger), romerskt längdmått = V24 cu'bitum el. ulna (aln) = V10 pes (fot) = M palmus = 18,48 mm. N.L.B. Digivning. Varje moder kan och bör ge sitt barn di under den närmaste tiden efter dess födelse. Sjukliga tillstånd hos modern kunna dock givetvis stundom motivera ett förbud mot d. Det blir läkarens sak att avgöra, om anledning härtill kan anses föreligga. Fullständig oförmåga att ge di (s. k. a g a 1 a k t i) är så sällsynt, att man praktiskt taget ej behöver räkna därmed. Däremot kunna ej sällan i början vissa svårigheter möta att få diavsönd-ringen i gång, men dessa bottna i regel ej i bristande avsöndringsförmåga hos körtlarna utan i svårighet att få till stånd ordentlig uttömning av mjölken ur utförsgångarna. En regelbunden, möjligast fullständig sådan uttömning är näml, förutsättning för att få sekretionen riktigt i gång. »Mjölkstockning» verkar hindrande. Svårigheten kan vållas genom vissa anomalier hos vårtan, vilka försvåra barnets fattande av densamma (ss. plana el. framförallt indragna vårtor, s. k. vårtband), vidare genom s. k. svårgående bröst, beroende på nervöst betingat kramptillstånd i den glatta muskulaturen kring utförsgångarna, samt genom sugovilja el. sugsvaghet hos barnet. S. k. mjölkdrivande medel ha därför ingen betydelse, och ej heller spelar särskild diet någon roll i annan mån, än att kosten givetvis måste vara närande och tillräcklig. Möjligast fullständig utsugning av brösten med regelbundna mellanrum är emellertid det enda säkra medlet att få upp mjölkavsöndringen. I fråga om kraftigt sugande barn kan det därför ofta vara — 349 — — 350 —