DIGNE lämpligt att låta det suga rätt oftn och ev. varje gång på båda brösten. Gäller det däremot dåligt sugande barn el. svårgående bröst hos nervösa mödrar, är det ofta lämpligare med sparsamma och kortvariga anläggningar för att ej uttrötta barnet el. onödigt oroa modern och att i stället komplettera utsugningarna medels dipump (se d. o.) el. urmjölkning för hand. Har d. kommit riktigt i gång, böra tillräckligt långa pauser mellan bröstmålen på minst 3 tim. införas (se Barnavård). Hur pass givande ett bröst kan komma att bli, är ej möjligt att förutse. Bröstens storlek är härvid ej avgörande, då denna bestämmes icke så mycket av körtelmassans som framförallt av fettvävnadens mer el. mindre rikliga utveckling. Vid otillräcklig diavsöndring kan det bli nödvändigt komplettera d. med komjölksuppfödning, s. k. blandad uppfödning (se d. o.). Även vid tillräcklig di bör uteslutande d. ej fortsättas för länge. Redan vid halvårsåldern bör bikost givas (se Barnavård), och ett utsträckande av d. utöver 9 mån. innebär i regel ingen fördel för barnet. af K. Digne [din], huvudstad i dep. Basses-Alpes, Provence, s. ö. Frankrike, vid Durances biflod Bléone; 6,737 inv. (1926). D. (Dinia) har varit biskopssäte åtm. sedan 500-talet och var under medeltiden av större betydelse än nu. Trakten är rik på trädgårdar, och D. är berömt för sin konserverade frukt. O. Ts. Dignite't (lat. di'gnitas, värdighet), värde, förtjänst, värdighet; förr även: högt ämbete el. stånd. — Mat. I äldre språkbruk är d. beteckning för de upprepade produkterna av en kvantitet, multiplicerad med sig själv, alltså för uttryck av formen x.x = x2, x.x2 = x3, etc. Numera användes vanl. benämningen potens (se d. o.). Z-n. Dignitä'r (fra. dignitaire, jfr Dignitet), innehavare av ett högt ämbete inom stat, kyrka m. m.; storman. Digra'f (ytterst eng. digraph, till grek, di-, se D i-,och grafein, skriva), språkv., grupp av två bokstäver, som tillsammans beteckna ett språkljud, t. ex. i sv. ng för p, sj för J, i da. aa för å; stundom även om en ligatur (se d. o.), t. ex. æ, æ. E. H. Di'graphis [-fis], i äldre floror använt namn på grässläktet Baldinge'ra (se P halar is). Digression [-Jo'n] (lat. digre'ssio), avvikelse; utvikning från annat. — Astr., se E 1 o n g a-t i o n. Digy'nia, andra ordn. inom de 13 första klasserna i Linnés sexualsystem (se d. o.). Dihang, D i h o n g, den del av Brahmaputra, som i s. ö. riktning genombryter Himalaja. Från 2,440 m. ö. h. sänker den sig utför väl diga bråddjup pä en sträcka av 150 km. till 150 m. ö. h. på Assamslätten. I. M-g. Di'hybri'd, en individ (växt el. djur), som är heterozygot i två arvenhetspar, på gr. av att dess föräldrar varit olika i motsvarande egenskaper (se Bastard och Ärftlig-h e t s 1 ä r a). J. R. Dii (di el. dei, plur. nominativ och vokativ av lat. deus), gudar. Rom. myt., d. maj o'rum ge'ntium, i motsats till d. mino'rum ge'ntium (de underordnade gudarna), gudarnas höga råd (därför också kallat d. conse'ntes), omfattande (efter grekiskt mönster) 12 gudomligheter, 6 manliga och 6 kvinnliga, sammanställda i minnesversen Juno, Vesta, Minerva, Ceres, Diana, Venus, Mars, Mercurius, Jovis, Neptunus, Vulcanus, Apollo. Förgyllda bildstoder av d. funnos i Rom vid uppgången från Forum till Capitolium. En vidare krets av gudomligheter utgjordes av d. sele'cti, vilka voro de i den offentliga kulten mest framträdande och till vilka räknades, förutom ovannämnda 12, Janus, Saturnus, Genius, Sol, Orcus, Liber pater, Tellus och Luna. W. N. DiipoTia, dipoli'eia, även bufo'nia, urgammal offerfest på Atens Akropolis åt Zeus Po-lieus (regngivaren), varvid en tjur offrades, den offrande som ett slags soning för offret flydde, de närvarande anklagades och offeryxan dömdes skyldig. N. V. Dijala, D i a 1 a-s u, v.-biflod till Tigris, o. 600 km. lång; genombryter Zagrosbergen och bildar delvis Persiens gräns mot Irak. Mynnar nedanför Bagdad. D. utnyttjas för konstbevattning. I. M-g. Dijar Bakr, geogr., se D i a r b e k r. Dijck, Jakob van, diplomat och ämbetsman (1567—1631), f. i Haarlem, sv. hovråd 1609, sv. ambassadör i Nederländerna 1612—20, kungl. kommissarie, sedan burggreve i Göteborg från 1621. Ss. sådan spelade D. en ganska stor roll under stadens grundläggning och dess allra första tid, men mera representativ än energisk, trängdes han snart åt sidan och hade under sin sista tid förlorat nästan allt inflytande. — Litt.: H. Almquist, »Göteborgs historia», 1 (1930). P.S. Dijkman, Petter, fornforskare (1650-ta-let—1717), 1682 landssekreterare i Uppland, 1697 assessor i Göta hovrätt, 1698 häradshövding under Svea hovrätt. Såväl i »Observationer, som kunna gifwa någon anledning til dhe forna svenskars och göthers penninge räch-ningz beskaffenheet» (d. 1, 1686, d. 2. otr.) som i »Antiquitates ecclesiasticæ el. gamle swenske kyrkie-handlingar» (1703) samt i huvudarbetet »Historiske anmärckningar öfwer och af en — 351 — — 352 —