DIKASTERION Dikaste'rion, dikas t er ium, hos forntidens greker namn å plats för en domstols sammanträden, ung. tingsplats, sedan domstolen själv. Utom areopagen (se d. o.) funnos i Aten till en början 4 andra d., där livssaker avdömdes. [E. Æ.] Dikaträd kallas vissa arter av växtsläktena Irvi'ngia och Pentacle'thra (se d. o.). Dik-dikar, Mado'qua, ett släkte antiloper (se d. o. och Neotraginæ), som omfattar små former och är utbrett över Östafrika från Abessinien till Kaplandet och Angola. De utmärkas bl. a. därigenom, att mulen är hårbeklädd ända till näsborrarna och nosen utdragen, snabellik. Endast bockarna bära horn; dessa äro korta, rakt uppstående el. lutade bakåt. Mest bekant är den lilla vackra Salts dik-diken (M. saltia'na), som förekommer talrikt särsk. i Abessinien och endast mäter en längd av 60 och en höjd av 35—40 cm. H. W. Dike, en i marken grävd fåra av 0,s—1,5 m:s djup och med en bottenbredd av 2 å 3 dm. samt en bredd upptill av c:a dubbla djupet (varierande efter jordmånens sammanhållnings-grad) samt avsedd för vattenavledning el. torrläggning av mark. Jfr Dikningslagen. Hj.P. Dike (grek., rättvisa), grek, myt., rättvisans gudinna, dotter av Zeus och Themis. Dikesbrunn, en i täckdikessystem insatt brunn, i vilken rörledningarna medföljande slamm avsätter sig och i vilken man kan undersöka, om ledningarna äro verksamma. D. ha allt mer och mer kommit ur bruk, utom då särskild fara för igenslamning föreligger el. där ledningarna från olika ägor el. egendomar sammanföras i gemensamma avlopp. Hj. P. Dikesgrävningsmaskiner äro avsedda att upptaga diken, vanl. för täckdikning. De äro ant. konstruerade som paternosterverk med skopor på en rem el. ock med grävskopor på ett hjul med flera m:s diam. Dessa maskiner arbeta i dikets längdriktning. Drivkraften består i regel av explosionsmotor. — I Sverige ha försök gjorts såväl med amerikanska som sv. maskiner, men resultatet har icke varit tillfredsställande. Större stenar i jorden omöjliggöra användningen, och dikesbottnen tarvar mycken justering. Hj. P. Dikesplog, plogliknande redskap, med vilket man så att säga hyvlar upp den ena jordskivan efter den andra, tills man erhåller ett tillräckligt djupt dike. D. äger endast en inskränkt användning och har knappast kommit över experimentstadiet. Hj. P. Dikesren kallas den jordremsa om 0,5 till 1 m:s bredd, som å båda sidor om ett igenom åker löpande dike icke kan bearbetas, dels emedan dragare och redskap icke utan fara kunna tvingas in på själva dikeskanten, dels därför att en gräsbevuxen kant bör skydda dikeskanterna att rasa ned i diket. Hj. P. Dikesrör tillverkas vanl. av lera, vilken efter bearbetning formas till cirkelrunda rör, vilka brännas liksom tegel. Rören göras 1 fot (30 cm.) långa och med c:a 1 cm. tjocka väggar; ju större rör, desto tjockare väggar. Rören göras med en inre diam, av 1%, 2, 3, 4, 5, 6, 7 el. 8 verktum (numera sällan större). Dessa rör kallas vanl. tegelrör. Prima rör skola vara välbrända, raka, inuti släta och med rörändarna vinkelräta mot rörets längdaxel. De senare åren ha i Mellansverige börjat göras rör med sidogren att användas vid sammankoppling av ledningar. —• För större dimensioner göras dels saltglaserade lerrör, dels rör av cementbetong. Även har man sökt göra 2 till 5"-rör av detta material, dock utan någon större framgång. Cementbetongrören äro icke fullt motståndskraftiga mot syror och kunna därför icke användas t. ex. i mossjord. Hj. P. Dikesskopa (se fig.) användes för upprensning och avjämning av dikesbottnen, innan dikesrören nedläggas. Dikesskopa. Dikesspade. Dikesspade (se fig.). Spadbladet göres av stål samt smalt, långt och starkt skålat för att lätt kunna nedtrampas och tåla stark brytning. Dikesöga, täckt dikesutlopp i öppet dike. D. göres helst av 4 stycken 1 m. långa bräder, som spikas samman till en trumma av samma storlek som rörets yttre diam. Till skydd mot sorkar, grodor m. m. inslås helst galvaniserade band järn vertikalt med 1 cm. avstånd. Hj. P. Dikli'n (till grek, di, dubbel, och kline, bädd) kallas en fanerogam växt med enkönade blommor. Finnas diklina blommor av båda könen på samma stånd, kallas växten s a m -byggare (monoi k); förekomma de på skilda stånd, kallas den tvåbyggare (d i-o i k); finnas både tvåkönade och enkönade — 355 — — 356 —