DIKROT blommor på samma stånd, kallas den mång-byggare (polygam). Jfr Pollination. A. V-e. Dikloretyle'n, CHC1:CHC1, framställes tekniskt genom reduktion av acetylentetraklorid: CHCI2.CHCI2+H2 = CHC1: CHC1 + 2HC1. D., som kokar vid 55°, är ett utmärkt lösnings-ocb extraktionsmedel för fett, harts, lack och kautschuk. Lj. DikloretyTsulfi'd, se Senapsgas. Diklorhydri'n, se Klorhydriner. Dikning avser torrläggning av mark, så att kulturväxterna trivas å densamma. D. kan företagas med öppna diken, men täckta diken äro att föredraga (se T ä c k d i k n i n g). Hj. P. Dikningslagen kallades lagen 1879 »om dikning och annan avledning av vatten». Numera har den upphävts och ersatts av 7 kap. i vattenlagen 1918, delvis ändrat 1920. Dettas huvudtanker äro: vill någon för torrläggning dika sin mark, må ägare till angränsande jord ej hindra vattnets avlopp el. att dike göres å hans mark, där så finnes nödigt, men han bör njuta ersättning för skada och intrång därigenom. Vid torrläggningen må vattnet ledas till annans dike mot ersättning åt denne för ökade kostnader. Dike skall göras så, att ändamålet utan oskälig kostnad vinnes, och med minsta olägenhet för annan samt helst läggas i råskillnaden. Vill den, å vars mark annan skall dika, hellre själv utföra arbetet, äger han rätt därtill, om det kan ske utan olägenhet för dikningsföretaget. Ästundar granne deltaga i planlagt dike, äge han deltaga, om så finnes ändamålsenligt. Den mark, som förbättras genom sådan gemensam dikning kallas dikningssamfällighet. Deltagare i dylik äro skyldiga i mån av båtnad för sin jord deltaga i arbete. Där ej angränsande markägare träffa överenskommelse i diknings-frågor, prövas dessa vid syn, som Länsstyrelsen på ansökan ombesörjer. E. K. Dikningsmaskiner, se Dikesgrävnings-m a skin er och Dikesplog. Diko'a, stad i brittiska mandatområdet Kamerun, nära floden Yedseram, s. om Tchad-sjön, Afrika; omkr. 10,000 inv. D. upplevde en kort blomstringsperiod 1894—1900, då negerhövdingen Rabeh efter att 1894 ha erövrat den inhemska staten Bornu (se d. o.) gjorde D. till huvudstad. Stadens inv. lära under dess glans tid ha uppgått till c:a 100,000. O. Hj Dikogami' (till grek, dicha, två-, och gamos, giftermål), kallas den oliktidiga könsmognaden hos ståndare och pistill, som äger rum i många fanerogama växters blommor, varigenom ett naturligt hinder uppstår för självpollination (se Pollination). A. V-e. Dikotomi' (till grek, dicha, två-, och tem-nein, dela). 1) Bot., gaffelgrening, uppstår då den ursprungliga växpunkten avstannar i sin verksamhet och 2 nya växpunkter, vilka till en början äro lika kraftiga, bildas vid sidan om och av den förra ss. hos en del kryptogama växter. Äkta d. bör ej förväxlas med s. k. »falsk gaffelgrening», vilken t. ex. hos syren, mistel och hästkastanj uppstår därigenom, att stamspetsen i ett monopodium dör och 2 varandra motsatta sidoaxlar i stället utväxa till samma storlek som huvudaxeln. Falsk d. bildas också, när huvudaxeln pressas åt sidan av en sidogren, så att båda bilda lika vinklar med den urspr. växtriktningen. A. V-e. 2) Log., sådan tvådelning av ett begreppsom-fång, att de uppkommande indelningslemmar-na på en gång utesluta varandra och uttömma begreppsomfånget. Förfaringssättet har med förkärlek använts av Platon. Jfr Indelning. A. N. 3) Teol. D. betecknar människans tudelade natur uttryckt i motsättningen: kropp—själ, kropp—ande, kött—ande. Då bibeln på sina ställen även skiljer mellan själ och ande, fick man en tredelning av den mänskliga naturen, t r i k o t o m i. S. N. Dikotyledo'ner, bot., se Dicotyledonæ. Dikranace'er, växter tillhörande fam. Dicra-na'ceæ av de äkta bladmossornas akrokarpa grupp (se B 1 a d m o s s o r). Dikroi'sm, fys., miner., egenskap hos vissa kristaller att absorbera och genomsläppa ljus olika i olika riktningar, så att i dylikt fall en optiskt enaxlig kristall vid vridning genomsläpper ljus av två färger (d. i egentlig betydelse) och en tvåaxlig i tre färger (t r i -k r o i s m). Hela fenomenet kallas också oftast pleokroism. D. iakttogs först hos tur-malin och cordierit, som därför också kallas dikroit. K. A. G. Dikroi't, miner., se Dikroism och Cordierit. Dikroi'tisk slöja kallas den i genomsikt röda, men i påfallande ljus grön- el. metall-skimrande, av kolloidalt silver bestående miss-färgning av det fotografiska negativet, vilken uppstått genom felaktig behandling: orent framkallningsbad, alltför lång framkallnings-tid, dåligt fixerbad el. dyl. A. Sv. Dikromatopsi', se Färgblindhet. Dikroskop [-å'p] el. dikroskopisk 1 u p p, ett av W. K. von Haidinger (se denne) konstruerat instrument för konstaterande av dikroism (pleokroism) hos kristaller. Instrumentet har praktisk betydelse för identifierande av slipade ädelstenar. K. A. G. Dikrot [-å't] el. dubbelslående säges — 357 — — 358 —