DILUENDO ningarna från renässansen till Hegel har D. sedan ägnat ett flertal undersökningar. Alla syfta ytterst till att motivera en relativistisk historisk betraktelse av människan och samhället. Rika på nya uppslag, ha dessa analyser jämte den ofullbordade biografien över Schleierma-cher, hos vilken D. trodde sig finna en med den historiska världsbilden förenlig religiositet (»Leben Schleiermachers», 1, 1870; utvidgad uppl. utg. av H. Mulert 1922), och essayerna om Lessing, Goethe, Novalis och Hölderlin (»Das Erlebnis und die Dichtung», 1905, 10 Aufl. 1929) framkallat en alltjämt flödande idé- och litteraturhistorisk forskning. — D:s egen filosofiska insats är främst knuten till hävdandet av de humanistiska vetenskapernas kunskapsteoretiska och psykologiska egenart. Naturvetenskapen syftar till att »förklara», men människokunskapen vill »förstå»; den förra upplöser en helhet i beståndsdelar och fattar helheten som resultant av delarnas samverkan enl. allmänna lagar; människokunskapen däremot »förstår» genom att inordna en helhet i ett större livssammanhang och påvisa dess betydelse därinom; humanistikens metod är en omedelbar åskådning (intuition, se d. o.) av personer och kulturskapeler (litteratur, konst, rätt, stat, religion, världsåskådning) jämte en förstående tolkning av dem ss. uttryck för andligt liv. Den historiska mångfalden kan ej konstrueras ur ett fåtal principer el. idéer (jfr Hegel), men man kan uppställa typer av relativt enhetlig »struktur»; bland världsåskådningarna t. ex. urskiljer D. 3 sådana grundformer: naturalism, frihetsidealism och objektiv idealism (se d. o.). D:s tankar om »die geistige Welt» ha genomgått en rolös utveckling under flera decennier och nedlagts i en mängd avh. och utkast, bl. a. »Ideen über eine beschreibende und zergliedernde Psychologie» (1894), »Studien zur Grundlegung der Geistes-wissenschaften» (1905) och »Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaf-ten* (1910). D:s »Gesammelte Schriften» (8 bd, 1914—31) innehålla även ett flertal förut opublicerade skrifter. Omedelbara lärjungar till D. äro M. Frischeisen-Köhler, E. Spränger, G. Misch, A. Tumarkin, B. Groethuysen, H. Nohl, P. Menzer, Th. Litt m. fl. Bland svenskar, som på skilda sätt tagit intryck av D., må nämnas V. Norström, J. Landquist och J. A. Eklund. — Litt.: bibliografi i »Archiv für Geschichte der Philosophie», 25 (1911); M. Frischeisen-Köhler, »W. D. als Philosoph» (i »Logos», 3, 1912); A. Stein, »Begriff des Geistes bei D.» (1913); R. Unger, »Weltanschauung und Dichtung» (1917); J. Gustavson, »W. D.» (i »Litteraturen», 2, 1919); E. Troeltsch, »Der Histo- rismus und seine Probleme» (1922); G. Misch, »Vorbericht» (i D:s »Gesammelte Schriften», 4, 1924) samt »Lebensphilosophie und Phänome-nologie» (1930); L. Landgrebe, »W. D:s Theorie der Geisteswissenschaften» (1928). D:s märkliga brevväxling med greve P. Yorck v. War-tenburg (utg. av Sigrid v. d. Schulenberg 1923) är behandlad av E. Åkesson (i »Idéernas brottning», 1928). E. Å-n. Dilue'ndo (ital.), mus., småningom förklingande. Dilu'vium el. diluvialbildningar (lat. dilu'vium, översvämning, »syndafloden»), benämning på kvartärperiodens äldre avlagringar, särsk. de av glacialt ursprung, moräner etc. Benämningen brukas numera icke i Sverige, men däremot fortfarande i Tyskland. Jfr A 11 u v i u m. K. A. G. Dim., mus., förkortning för diminuendo. Dimbild är ett föremåls skugga, kastad på en dimvägg. Vanl. omgives skuggan av en gloria. Fenomenet är vanligt i högfjäll med dess drivande dimflikar (se Optiska fenomen i atmosfären). — D. benämnas även ett slags konturlösa bilder, som kunna åstadkommas med projektionsapparater (se L a t e r n a m a g i c a och Dissolving views). H. K-r; N. R-e. Dimbildning. 1) Lantbr. Med d. mot frost menar man vanl. »rökskydd» genom långsam och ofullständig förbränning av torv, våt halm o. d. Lugnt väder måste råda, i annat fall driver röken bort utan nytta. Noggranna försök synas ej ha utförts i vårt land. I Finland sysslas rätt mycket med problemet, och särskilda röklyktor ha konstruerats. Hj. P. 2) Sjökrigsv. Alstrandet av konstgjord dimma är ett taktiskt hjälpmedel vid såväl anfall som försvar i strid till sjöss. Dimbank utlägges ant. nära fienden för att för honom dölja torpedanfall el. mineringsföretag el. också tätt inpå el. av fartyg, som råkat i strid med överlägsna krafter och som önska i skydd av dimman draga sig ur fiendens eld. D.-apparaterna utgöras ant. av satsbehållare med tillhörande plåtflottör, som kastas i sjön från fartyg el. flygbåt, varvid en slagmekanism antänder d.-preparatet i behållaren och dimman under 5—10 min. kväller ut ur den på vattnet drivande apparaten, el. ock av dimsprutor, fast inbyggda å snabbgående fartyg och innehållande fosfor el. något till sin sammansättning hemlighållet preparat, som, då komprimerad luft el. ånga släppes på detsamma, utvecklar en tät dimma. I fuktig luft och lugnt väder kan från dimspruta på kort tid utläggas en tät, kvarblivande dimbank av o. 30 m:s höjd över vattnet. I torr luft och blåsigt väder kan — 371 — — 372 —